En bit av Hugh Laurie.

Lång innan Hugh Laurie blev en sexsymbol som den bittra och cyniska Gregory House på bästa sändningstid i den republikanska propagandakanalen FOX var han en briljant komiker. Istället för att härma amerikansk accent så brukade han och Stephen Fry i deras komediserie 'A bit of Fry & Laurie' göra typisk intellektuell brittisk humor som gärna drev med de konservativa i landet. Som här ovan där de driver med Thatcherismens privatiseringsiver (jag älskar när Laurie säger: Well, I am a citizen! varpå Fry replikerar: Citizen? Oh, you mean client!) eller Rupert Murdoch.

Men jag gissar att Hugh Laurie inte skulle få något vidare gehör för sådana idéer som att till exempel kritisera USA:s sjukvård i nästa avsnitt av House. Eller för den delen driva med Rupert Murdoch i kanalen han själv äger. Istället spelar han den "okoventionella hjälten" med antisocial uppsyn som ska rädda de stackars drabbade människorna.

IPRED-lagen.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Idag på DN:s Debatt-sida publicerades något slags upprop av artister inom musik-, film- och bokbranschen för IPRED-lagen. Den går i stora delar ut på att de upphovsrättsinnehavare ska få själva jaga de som laddar deras verk. Detta skulle i förlängningen betyda att skivbolag, filmbolag och förlag skulle få rätten att ta hand om ett polisiärt arbete. Vilket är ett ytterst tvivelaktigt tillvägagångssätt.

Och vad sänder det ut för signaler när regeringen vill skydda de stora företag gentemot folket med ett lagförslag som inte har någon vidare stöd hos människor. Dessutom finns det väldigt lite som tyder på att nedladdning och minskade intäkter hos nöjesindustrin har något direkt sammanband.

Den alltid så briljante Kjell Häglund hade en viktig poäng i en krönika på filmnyheterna.se i och med att ett gäng småstadsbiografer publicerat ett liknande upprop (som artisterna i DN Debatt) om samma lagförslag i en annons för några veckor sedan:

De flitigaste fildelarna går mest på bio och köper mest dvd-filmer. Energin i filmindustrin har blivit fullständigt självalstrande. En typisk sådan effekt syns tydligt i den färska SOM-undersökningen, som inte bara visar att svenskarna går på bio lika mycket i dag som för 15 år sedan, utan också att siffrorna peakade under ”Sagan om ringen”-åren – tack vare de tre filmer som är världens överlägset mest fildelade.

Jag vet inte. Det här gäller kanske inte mig eftersom jag inte laddar hem Per Gessles nya platta eller Colin Nutleys senaste film (de som så gärna vill se att IPRED-lagen går igenom). Jag ser ju oftast bara filmer och lyssnar på musik av konstnärer som är välvilligt inställda till fildelning.

Jag gör det självklart inte medvetet. Det har bara blivit så. Men det känns som det finns någon logisk förklaring till det också. Jag tror det har att göra någonting om synen på kultur och demokrati.

http://www.stoppaipred.nu

I sammanhanget vill jag också tipsa om en artikel av Emil Arvidsson som handlar om den kreativitet som internet utlöst hos människors musikskapande.

Oh Frida.

Jag saknar ord för hur mycket jag tycker om Frida Hyvönens nya platta "Silence Is Wild". Häpnadsväckande? Förunderlig? Spännande? Utsökt? Briljant? De där är fina ord allihop. Men de ger ändå inte rättvisa till hennes fantastiska samling låtar. Den smygande skönheten i "Dirty Dancing", den grandiosa "Oh Shanghai", abortdramat "December", den dramatiska "Highway 2 U"...åh I could go on forever.

Jag kan bara konstatera att hon, truly, är en av det här landets största textförfattare. Och "Silence Is Wild" har precis den dramatik och större produktion jag har saknat innan hos Frida och som gör den till ett av de bästa albumen jag hört i år.

En sammanfattning.

Jag har praktiserat på nöjesredaktionen på Falu Kuriren i två veckor. Här är nästan alla texter jag producerade under den tiden:

En intervju med Detektivbyrån.

En intervju med Joacim Cans om hårdrocksfestivalen Monster of Mora.

En intervju med Markus Krunegård inför hans spelning på S2 i Borlänge.

En recension av boken "Den stora landsvägen" om Eldkvarn.

En lista över Woody Allens fem bästa filmer (jag har redan ångrat den).

En recension av Tiger Lous senaste album.

En intervju med skivaktuella Borlängebandet Stonewall Noise Orchestra.

En recension av Håkan Hellströms konsert på Magasinet i Falun.

En recension av Lill-Babs konsert på Maximteatern i Borlänge.

På lördag får ni gärna komma till restaurang Momma på Renstiernas Gata 30. För då ska jag och Anne spela skivor från halv elva till stängning på klubben Bon Chance. Bara bra grejer utlovas!

Jag...

...måste bara tipsa om Kjell Häglunds text om svenska mediers brist på källgranskning

och Erik de Vahls reflektioner kring sitt arbete som brevbärare.

Just a heartbeat away.

It's the economy, stupid.

Jag har läst mer i ekonomisidorna i tidningarna de senaste veckorna än jag gjort sammantaget i hela mitt liv innan. Det är nog inte så konstigt. Det är nog ganska många fler som intresserat sig för vad som händer just nu i USA och världen och sökt sig dit. Jag har annars avskytt allt som har med ekonomijournalistik att göra som pesten. Mitt ointresse för ekonomi har varit passionerat men jag har insett under de senaste åren att det är där allt viktigt står.

Fokuseringen på ekonomi- och näringsliv är ett relativt nytt fenomen inom journalistik och har givetvis sin bakgrund i hur samhällsklimatet förändrats. Men ekonomijournalistiken föregick faktiskt det allmänna intresset och kom fram tack vare andra krafter. Men också eftersom vi lever med en journalistik och en medievärld som är sjukt fascinerad av spekulationer så är just ekonomi- och näringslivsjournalistik ett tacksamt område att göra just detta. Men också för att vad som händer på den fria marknaden har så stor betydelse och inverkan på människors liv och vardag även om det i alla siffror och termer kan te sig abstrakt och långt ifrån verkligheten.

Just det här med spekulationer är ju extra intressant vad gäller finanskrisen i USA just nu. För krisen händer as we speak men dess effekter (vad dom nu blir) kommer vi först märka av inom de närmsta åren. Och det är först då de kommer ner på den vanliga människans nivå och blir mer fattbar och verklig.

Vi har förstått, av allt som medierna skriver, att det här kommer ge stora effekter. Men ingen vet riktiga exakt vilka effekter och exakt hur stora de kommer att bli. Det är därför vi behöver våra experter i medierna nu. Och det riktigt märks hur de myser när de med auktoritet får briljera för den vanlige småspararen vad den ska göra och inte göra med sina pengar. Spekulera.

Populärt är också nu att spekulera i vad det här kommer ge för effekter på den å så framgångsrika nyliberalismen som ideologi. Kommer den dö nu och kommer då den klåfingriga socialismen att enkelt roffa åt sig människors tillit mitt i det finansiella kaoset? Eller kommer den resa sig på tio, mobilisera sina styrkor och komma tillbaka ännu starkare och ännu bättre än förut?

Spekulationerna är många. Tankesmedjan Timbros Roland Poirier Martinsson försöker i ett desperat försök att ta avstånd från den nyliberalism de alltid hyllat. The Guardians Ann Pettifor slår ett slag för John Keynes och menar att centralbankerna ska ta kontroll över räntorna och att staten ska öka sin upplåning (republikanerna blir livrädda) för att stimulera människor för att stimulera efterfrågan. Dagens Nyheters Stefan Jonsson talar om en kapitalismens sekularisering; människors tro på dess överlägsenhet som system sätts på hårda prov.

Alla dessa spekulationer är helt i linje med hur journalistiken fungerar nuförtiden. Det räcker inte längre med att vara först att berätta vad som hände alldeles nyss eller ens vad som händer just nu. Nyhetstörsten är så stor att vi måste också veta vad som kommer hända imorgon. Fokuset har för länge sedan skiftat i nyheterna från det verkliga som faktiskt sker här och nu till en spekulativ och fiktiv värld där självutnämnda experter och makthavare berättar hur de tror det kommer att bli. Oftast har de fel.

Man kan lätt få för sig att världen helt har rasat samman om man läser alla tidningar just nu. Men sist jag tittade ut ur mitt fönster så verkade allt som vanligt. Men verkligheten är ju tyvärr den att det här verkligen kommer få konsekvenser för vanliga människors liv. Och det kan man tycka vad man vill om men så är det. Det är inte så mycket den enskilda människan kan påverka om den skulle vilja det. Det finns inte idag, trots att vi har en demokrati, något sätt, som jag ser det, att välja bort det systemet. Folk är hjälplösa och underkuvade marknaden.

Och som jag önskar att det fanns en slags enad och förnuftig vänster som tog vara på det här tillfället när finansvärlden är intill stor kollaps. Men det är väl att hoppas på för mycket, antar jag.

(Förlåt. Jag är ekonomisk analfabet, jag vet, men jag var bara tvungen.)

Nu är det väl revolution på gång?

...jag tycker att väntan börjar bli lååååång!

You need a mess of help to stand alone.

Äntligen verkar Vägverket ha fått tummen ur arslet!

I Don't Wanna Go To The White House.

Jag är full av beundran för Pia Sundhage som tackar nej till inbjudan till Vita Huset efter att hon som tränare fört den amerikanska damlandslaget till OS-guld i fotboll. Det hade varit så lätt för henne att se det som en ära att bli inbjuden Vita Huset och få komma dit en gång i sitt liv. Men tvärtemot många andra svenska idrottare så vågar hon faktiskt ta ställning mot en fruktansvärd stormakt och för mänskliga rättigheter.

Hon menar själv att det är en ideologisk handling utan att vilja gå in på mer detaljer. "Jag har helt enkelt ingen lust att lägga tid på sånt" som hon själv säger medan man kan tänka sig ett stort antal andra ryggradslösa svenskar som vördnadsfullt accepterat en sådan här inbjudan från självaste George Bush.