Musikministeriet

Musikministeriet. Ja, så heter SVTs nya musikprogram som hade premiär igår kväll. Programmet undersökte i sitt första avsnitt om det finns äkta eller oäkta musik. Som så ofta när det gäller teveprogram på 30 minuter så hinns det sällan med att gå ner på något betydande djup. Men Musikministeriet verkar ta upp en del intressanta frågeställningar i den programserien som kommer sändas i höst och ser ut att kunna bli ett småtrevligt program. Visst fanns det en del billiga poänger som håvades in under programmets halvtimme och några frågor besvarades egentligen aldrig vilket kan ses som både en styrka och en svaghet.

Bäst var nog ändå medverkan av Flaming Lips sångare Wayne Coyne som liknade vid att lyssna på sin favoritmusik med att äta sin favoriträtt; den är din favorit och ingen annans, musiktyckande är och kommer alltid vara en högst subjektiv företelse. Samt att en artist inte är samma sak som sångare; bara för att Britney Spears sångröst inte håller i alla lägen så är det ju ingen som kan betvivla hennes status som underhållningsartist. En annan lustig grej jag funderade på var att programmets stämning och bildningsambitioner kändes väldigt snarlikt Fredrik Lindströms briljanta språksprogram Värsta Språket. How come?

Dagens låt: M. Ward - Chinese Translation

En jävla pajas.

Lasse Anrell har kommit på hur den svenska damfotbollen ska räddas och det är helt otroligt att en sådan intelligensbefriad människa får fortsätta skriva för Aftonbladet. Han menar att damfotbollen måste göras mer kvinnlig. Så här skriver han i en krönika på aftonbladet.se:

Då kom jag på det.Damfotbollen måste bli mycket trevligare. Här är några ytterst konkreta förslag:

Mindre mål.
Kvinnor är kortare än män, alltså är det orimligt att målen ska vara lika stora. Nu är det ju bara att skjuta högt så blir det mål. Det ger ett lite fånigt intryck.

Bollen är för stor och tung.
Flickor är spädare än pojkar, varför ska de en lika svintung boll. Fram med en flickboll, precis som flickkulstötare har en lättare och mindre kula. Flickhänder är mindre än pojkhänder.

Trevligare kläder till damfotbollspelare.
Det där är ett gammalt förslag från Malmö FF som en gång la fram tanken om att spelarna skulle ha kjol. Jättetrevlig idé, säger jag. Såna där tenniskjolar som damtennisens stjärnor har med så stor framgång. Till och med Mauresmo har en sån nu och det har bara varit bra för henne att byta.

"Våga vara kvinnliga, tjejer" fortsätter sedan karln. Jag trodde helt klart att han skämtade först. Jag trodde, i min stilla naivitet, att sådana uttalanden inte fick yttras av en ledande krönikör på en kvällstidning. Jag vet förvisso att Lasse Anrell är en jävla pajas. Men han är en pajas med mycket inflytande. Otroligt många läser vad han skriver. Allt ett sådan här idé vill göra är att ytterliggare förminska och bagatellisera damfotboll. Det hjälper inte ett dugg.

Han skriver också: "Och glöm inte en sak: värre kan det inte bli. Ingen bryr sig om er lilla halvtaskiga liga. Publiksiffrorna blir bara sämre och sämre.
Snart kommer ingen alls." Jo, det kan visst bli värre. Ett sådant förslag kan göra att inte ens de få som kommer tar damfotbollen på allvar. Lasse Anrells idéer är ett sådant klassiskt exempel på kvinnoförakt som av oaktsamma människor kan misstas för omtänksamhet för tjejers utövande av fotbollen. Jag tror egentligen att Lasse Anrell hatar både fotboll och kvinnor.

Läs hela Lasses krönika här.

Bokutmaning

1) En bok som förändrade ditt liv?
Hm, det kan jag nog inte riktigt säga att någon bok har gjort. Men jag kom ihåg att Marcus Birros "Alla djävulska främlingar" satte stort intryck på mig för det var den första boken som verkligen fick mig att inse vilket värde litteratur verkligen kan ha. Idag tycker jag mest att Marcus Birro är en ganska tråkig, torr och bitsk person men jag minns gärna "Alla djävulska främlingar".

2) En bok du läst mer än en gång?
Madame Bovary av Gustave Flaubert. Första gången var när jag var som djupast nere i Broder Daniels pojkrumsångest och Henrik Berggren sa att det var en av hans favoritböcker för han kände igen sig i Emma Bovarys utanförskap. Jag hade svårt att att inse storheten då men det gick bättre när jag läste den andra gången nu i våras under litteraturvetenskapen. Kanske var det alla litteraturteorier som fick mig att uppskatta den bättre.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Fernando Pessoas Orons Bok, för då skulle jag antagligen inte längta tillbaks så mycket till en tillvaro med andra människor.

4) En bok som fick dig att skratta?
Jag läser sällan böcker som jag tror kommer att få mig att skratta. Det är sällan det jag vill ha ut av litteratur, vill jag ha humor vänder jag mig främst åt tv-serier, filmer och serietidningar. Men Fredrik Wikingsons och Filip Hammars "Två nötcremé och en moviebox" hade sina stunder. Likaså Jerry Seinfelds "Seinlanguage" även fast den mest var hans sketcher transkriberade till texter samlat i en bok.

5) En bok som fick dig att gråta?
Hm, lite lika som första frågan. Jag har gråtit till poplåtar, filmer och Six feet under men böcker har inte, ännu, haft den förmågan. Men jag vet att ett delar av Lars Åbergs "Cowboy - På drift i ett annat Amerika" berörde mig väldigt starkt. Livet överträffar dikten, ni vet.

6) En bok du önskar hade skrivits?
En roman som vore en blandning av filmerna "Groundhog day" och "Eternal sunshine of the spotless mind" skulle antagligen bli den bästa romanen jag någonsin läst.

7) En bok som inte borde skrivits?
Ooo, det är så många så jag blir deprimerad av att tänka på det. Men det är likadant där som med skivor, filmer och tv-serier.

8) En bok du just nu läser?
"Härifrån till allmänningen" av Steve Sem-Sandberg

9) En bok du tänkt läsa?
Sylvia Plath "Glaskupan", Laurence Sterne "Tristram Shandy", Monika Fagerholm "Diva", Sture Dahlström "Den galopperande svensken", Stig Larsson Nyår.

10) Den bästa boken du läst?
Chuck Palahniuk "Survivor", Virginia Wolf A room of ones own", Stig Larsson "Autisterna", Clarice Lispector "Stjärnans ögonblick", Klas Östergren "Gentlemen".

En liten portion kulturläsning.

Det är måndag, början på en ny vecka och varför inte dela med sig lite finfin läsning från Expressens kultursidor:

Nils Forsberg om Matthew Robertsons bok "Factory Records - The Complete Graphic Album":

Första fasen av Factorys grafiska profil handlar om Peter Saville. Han blandade bauhausmodernism och industriell formgivning med punkens gör-det-själv-attityd, och resultatet irriterade inte bara vetgiriga tonåringar i Norrland. När The Smiths spelade på Hacienda 1983 vevade Morrissey runt med blommor på scenen i protest mot lokalernas kyliga estetik.
Men Savilles svartvita omslag till Joy Divisions debut Unknown Pleasures - ett diagram över radiovågorna från en slocknad stjärna - är fortfarande universums bästa visuella tolkning av förtätade musikaliska stämningar.
I slutet av åttiotalet var postpunken stendöd, men en ny klubbkultur desto mer levande. Factory började ge ut Happy Mondays, och nya husformgivarna Central Station Design stod för allt som Savilles maskinklassicism inte var. Det var rörigt, grällt och galet (knarkigt, tror jag att vi sa) och fångade en helt annan populärkulturell era, men lika kongenialt som tidigare.

[läs hela artikeln här]

Stig Larsson om en av sina favoritskribenter (också en av mina) Malena Rydell som skriver för Dagens Nyheter:

Det är inte helt omöjligt att du som läser den här texten läser den därför att du har sett att det är jag som har skrivit den.
Så tror jag att det fungerar på kultursidor: Innan man läser en text kollar man vem det är som har skrivit den.
När det handlar om kritiker, krävs det att du ska ha ett visst förtroende för kritikern i fråga.
Hur uppstår detta förtroende?
Det behöver inte vara så att du i x antal fall har haft samma åsikt som denne kritiker. Det kan också vara någonting i kritikerns stil - i kritikerns engagemang - som gör att du intresserar dig för vad denne har skrivit.

[läs hela artikeln här]

Andres Lokko om den svenska översättningen av Neil Strauss bok om Mötley Crüe "The dirt":

Utan pekpinnar, utan att någonsin bli dömande, är det en bok om livets extremer, om yin och yang, om hur det ena uteslutande leder till det andra. Och hur vi, oavsett om vi sysslar med rocknroll eller bokföring, egentligen aldrig lär oss någonting.
Precis som Mötley Crües musik - och metal i allmänhet - strävar medlemmarna hela tiden mot att utan ansträngning, utan intellektuella pretentioner, fånga essensen i livet. Som en målarbok där människans mest grundläggande drivkrafter till varje pris ska färgläggas och få evigt liv.

[läs hela artikeln här]

Dagens låt: New Order - Procession

Härifrån till Allmänningen

Men nu har stormen verkligen nått öronbedövande styrka. Medan barnen sitter och tittar på Hylands hörna har Sigvard Pernheden just blandat till kvällens tredje gin och tonic (svag, precis som jag vill ha den) och dragit sig tillbaka till sitt arbetsrum på övervåningen för att ta en titt på originalen igen.

Kvällen innan hade han gått och lagt sig tidigt - det är ju fredag, som han berusat förklarat för sin hustru, man kan ju inte hålla på och härja hur länge som helst - bara för att vakna i den sedvanliga bakfylleångesten. Fyra på morgonen, Astrid som vanligt hopkurad med ryggen till, som om hon också i sömnen försökte undkomma honom; och om och om igen hör han byråchefens ord dåna i öronen:
Kan du stava till ordet KOMPETENS, Sigvard, säger Ljunggren samtidigt som han slänger ned de kasserade originalen på Pernhedens skrivbord.

(Utdrag ur Steve Sem-Sandbergs "Härifrån till Allmänningen")

Vad heter du på MySpace?

Följande text går att läsa på det Göteborgsbaserade skivbolaget Service hemsida:

Myspace is an internet inside the Internet, but with pyramid scheme-like features, full of targeted adverts based on detailed logs of its users' preferences and personal information, and in the hands of super capitalist Rupert Murdoch. Why not instead link a personal web site to your friends' and decide about it's content, free from ads and in no-one's control except yours?

Nej, det går inte att ta miste på. Service ställningstagandet emot musikbranschens just nu mest omtalade och populäraste lyssnarkanal fullkomligen briserar av DIY-estetik. Det är den kompromisslöshet vi är vana vid att dom praktiserar hela tiden men sällan blir det så uppenbart som i detta "statement".

Myspace skulle ju annars lätt kunnas tas för något nydanande och revolutionerande som ett "rebelliskt" skivbolag som Service skulle alliera sig med snarare än opponera sig emot. Men Myspace har blivit lite av ett fenomen som handlar mer om nyhetens behag och sensationen av något som går emot musikbranschen invanda distributionssätt än om själva musiken.

Ett band som Arctic Monkeys gjorde ju kometkarriär genom Myspace utan att släppt en enda singel och jag har själv svårt att de det stora med det bandet. Att det blivit så populärt kan ha mycket med att göra att folk tror att det här är deras "egen grej" utan inblandning från de stora bolagen och företagen. Men så är knappast fallet. Tvärtom. Myspace är en reklamjätte inte alls på något vis alternativ eller underground om någon nu fått för sig det. Här är några siffror från en artikel i Advertising Critic:

- Myspace accounts for 4.46% of all internet traffic and 80% of all social networking traffic (Reuters, July 11, 2006)

- Newscorp (owner of Myspace) is hosting a summitthis week in Pebble Beach. Bono, Bill Clinton, Tony Blair, Al Gore, John McCain and many other dignitaries will speak to top Newscorp management and investors. The only non-celebrity hosted panel will be a panel hosted by Myspace users discussing their generation and Myspace.

- Myspace’s revenue is expected to be $1 billion by 2010, compared to the $47 million it made in 2005.

Det nämns också i den artikeln hur sidan på många olika sätt distribueras och hur de tack vare att människor tipsat om sidan från mun till mun lyckats skapa känslan av "ett fenomen som bara ungdomarna pysslar med". En mycket smart taktik som ger kidsen känslan av att de måste vara med för att Myspace är det nya och häftiga.

På så sätt så bidrar Myspace med att precis som de stora skivbolagen att utarma alternativen och mångfalden av kanaler. Internet har ju fört med sig den goda saken att musikartister fått nya och annorlunda sätt att sprida sin musik. Myspace verkar för en utarmning av de olika spridningssätten.

Kritikern och musikartisten Billy Rimgard (aka Mr. Suitcase) skriver följande på sin blogg Beneath A Steel Sky:

Det fanns en tid när folk frågade »Aha, har du en hemsida?« när jag sa att jag spelade in lite låtar. Nu frågar de istället »Aha, vad heter du på MySpace?«. Den där »tiden« som fanns var för ett år sen. Måste man ha MySpace för att existera numera? Jag är av naturen skeptisk till standardisering på det sättet. Särskilt eftersom MySpaces business model av vad jag har förstått är att sälja konsumtionsprofiler till andra företag. Pattern recognition. Jojo. Alla som kan sin William Gibson vet vad sånt kan leda till (»the warm wet life in Alison Shires«!). Men det är lite som med kundkort hos ICA eller Konsum: Antingen har man det och blir lurad eftersom de knyter en massa band till en som man inte vill ha, eller så har man det inte och blir lurad eftersom man får pröjsa mer. Damned if you do, damned if you don’t.

Det finns många sätt att visa upp sin musik på nätet. Myspace är ett försök att samla alla på ett ställe och stoppa alla i en och samma mall. Jag läste nyss på Aftonbladet att porrstjärnan Jenna Jameson hade en användare på Myspace. Jag kan tänka mig att flera grupper inte gillar tanken av att hänga på samma community som henne. So do it yourself!

Ny musik 20060808

Fibes Oh Fibes - Get Up [ladda hem mp3]
Fibes Oh Fibes fortsätter sin resa in i den blåögdt plastiga soulpopen. Nu med en ännu mer glassig produktion som får en att tänka på de produktionsideal som rådde inom mainstreampopen på 80-talet. Stilfullt.


The Rapture - Get Myself Into It [ladda hem mp3]
The Rapture är tillbaka! Tre år efter koskällehysterin ger New York-snubbarna iväg en ny singel som kanske inte är värt något uttropstecken direkt men som ändå är en helt ok låt.


The Legends - Lucky Star [ladda hem mp3]
Jag piskade The Legends rätt rejält i min recension av deras andra album "Public Radio" som kom förra året. Deras nya singel "Lucky Star" känns dock lite som ett steg i en bättre riktning.


Kalle J - G.B.I.T [ladda hem mp3]
Många var besvikna när Västeråssonen Kalle J väl debuterade med en fullängdare på Hybris i år. Borta var de lekfulla klippa-och-klistra-takterna som återfanns på de tidiga mp3:orna till förmån för en mindre originell elektronisk pop på svenska. Men jag tycker ändå albumet hade sina stunder; som den här låten.

Sommar

Medan jag tvättar så lyssnar jag på några sommarpratare på P1's hemsida. Jenny Wilson och Klas Östergren närmare bestämt. Klas Östergren berörde att när han var debuterande författare så ansågs böcker vara en utdöende konstart. Men idag läser folk mer än de gjorde för 25 år sedan och det kryllar av personer som har en historia att berätta. Men Klas vill påpeka skillnaden mellan en mediaperson vars liv hängs ut var och varannan dag och bara vill berätta i en bok att dom är vanlig och som alla andra mot en en person som är blyg och vanlig och inte gör så mycket väsen av sig som i textform hänger ut sitt liv och dess underliga uppenbarelse. En tankvärd skillnad menar Klas.

Det mesta Östergren pratar om är väldigt intressant som jag egentligen skulle vilja ta upp men just nu är jag mest fascinerad av hans blandade och bra musikval. Khonnor, Grace Jones, Evert Taube, Underworld, Serge Gainsbourg, Right Said Fred och Shane McGowan. Wow. Jennys musikval är inte lika förvånande men ändå fruktansvärt bra: Kate Bush, Aphex Twin, Missy Elliot, Brian Eno, PJ Harvey, Phillip Glas och Nina Simone. Jenny pratade också om intressanta och tänkvärda saker men hade en liten oengagerande berättarröst tyvärr.

Prideparaden igår var upplyftande att se minst sagt. En sån glädje och en sån fest. Men framför allt en sån stolthet som får en att tro på någin sorts framtid där vårt samhälle kan vara en bättre plats att bo. Det finns ju faktiskt en del saker som kan tyda på det mitt i allt elände. Årets Prideparad i Stockholm verkar vara den första, enligt DN, på alla år som varit befriad på incidenter som att pridedeltagare blivit attackerade av högerextrema grupper. Så tycks fallet inte vara i år.

Men samtidigt som det var otroligt spännande och glädjande att titta på så kändes det otroligt töntigt att stå bredvid att titta på som det vore någon sorts cirkus som kommit till stan, eller freaks som visade upp sig för allmän beskådning. Det var ju bara modiga och stolta medlemmar av vårt samhälle som tycker att kärlek hur den än ser ut är en mänslig rättighet. Därför tänker jag gå med Prideparaden nästa år.

Lo-fi-fnks uppträdande på Debasers klubb Fritz Corner igår kväll var småcharmigt men samtidigt framstod dom live tydligare än på skiva som ett gäng TTA-wannabes. Inte allt för spännande.

Mixtapes & Cellmates nya EP "If there is silence, fill it with longing" är lika vacker som man kan förvänta sig. Förhoppningsvis en recension på The Cricket inom kort.

Nu drar jag strax till Ehrensvärdsgatan där det blir pasta med tomatsås och förmodligen förkovring i ett ovisst antal avsnitt av Six Feet Under.

Dagens låt: The Sleepy Jackson - How Was I Supposed To Know

Hej konsument

I väntan på att DN På Stan ska höra av sig och intervjua mig för en "Hej konsument" så ger jag er alla en alldeles ypperlig chans att få läsa den här alldeles gratis på min blogg Sally Cinnamon, som ni väl alla vet också är titeln på en av världens bästa poplåtar.

Senaste impulsköp: Håkans senaste singel "Klubbland" med den fabulösa b-sidan "Försent för Edelweiss"
Bästa promenad: Västerbron över till söder
Här äter jag helst middag: Indian Inn på Verkstadsgatan
Fikar gärna på: Blå Lotus på Skånegatan
Bästa lunchställe: Tobias Sergel på Mäster Samuelsgatan
Favoritklädmärke: Adam och Merc
Popstjärna jag gärna vill träffa: Håkan Hellström och Edwyn Collins
Favvoskor: Gola
Klädkonto per månad: Just nu otroligt snålt men kreativt
Det dyraste jag köpt: En Epiphone Sheraton för nära 8000
Favoritprodukt på Systembolaget: Leffe och Staropramen
Dansar helst till: Cat5 "Stretch and bend"
Senast gnolade: "Walk to the water" med John Martyn
Senaste fyndet: Falafel på Medborgarplatsen
Bästa film: Federico Fellinis "Amarcord", Sofia Coppollas "Lost In Translation" och Michel Gondrys "Eternal Sunshine of the Spotless Mind"
Snyggaste popstjärnan: Victoria Bergsman (fd The Concretes) [Se bild] och Vic Godard (Vic Godard & The Subway Sect) [Se bild]
Snyggaste skäggväxt: Nej, men fulaste skäggväxt har Andres Lokko [Se bild]
Bästa t-tröje-text: "I used to be schizophrenic, but we're ok now"
Bästa förfestplattan: The Kids "La Société Nouvelle" och TTAs "New Waves"
Bästa läsningen på stranden: Jan Gradvalls "Artiklar, Intervjuer, Essäer; 1981-1994" och senaste numret av tidningen Rodeo
Skönaste utflykten: Långholmens klippbad

Good to be back.

Det känns fint att vara tillbaks i Stockholm, mycket fint dessutom. Bara bra saker har hänt hitills. Men jag hade fina dagar hemma i Dalarna också. Så här såg det bland annat ut när Albin och Emma ställde till med fest i lördags:



Har äntligen klämt ur mig en recension av Junior Boys andra platta "So This Is Goodbye". Det tog sin tid, men nu går den att läsa här. Snart dimper förhoppningsvis Mixtapes & Cellmates nya EP ner från brevinkastet, det ser jag fram emot.


Cansei De Ser Sexy - Let's Make Love And Listen To Death From Above [ladda hem mp3]
Årets tredje oemotståndliga punkfunkhit jämte Joakims "I Wish You Were Gone" och Hot Chips "Over And Over". Cansei De Ser Sexy är från Brasilien och signade till amerikanska Sub Pop.