Bra artikel om Guantanamo Bay i SvD

Fantastisk artikel i dagens Svenska Dagbladet av Lars Berge om fångvaktaren på Guantanamo Bay, Christopher Arendt:

Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.

Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.

Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.

När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.

Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.

Jan Guillous tomma kärna

Aftonbladet slår på stora trumman och inleder i dag en granskning av Sverigedemokraterna. Inte bara kommer det vara en granskning i flera delar. Utan i första delen är det ingen mindre än deras egen stjärnkrönikör Jan Guillou som agerar reporter och följer SD:s partiledare Jimmie Åkesson under några dagar. Guillou sitter, som vanligt, på sina höga hästar och ska minsann "finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna".

Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.

Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.

Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!

Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?

Jag vill bara...

...tipsa om Lars Jämtelids briljanta sågning av Morrisseys nya album 'Years of refusal'. En typ av skarp och vågad musikkritik man sällan, eller aldrig, ser i de fega och slätstrukna morgontidningarna. Än mindre kvällstidningarna. I recensionen menar Jämtelid att "Morrisseys 00-tal har inneburit kommersiell succé och konstnärlig kollaps". Sedan gör han en halsbrytande, men träffande, liknelse mellan Morrisseys musikaliska utveckling med Magnus Ugglas dito. Mycket underhållande.

Sedan vill jag också tipsa om senaste avsnittet av Euro Talk på FanTV som förutom de återkommande gästerna Erik Niva och Jonas Dahlqvist fick besök av ingen mindre än förbundskapten Lars Lagerbäck. Programmet har alltid varit ett spännande forum för sportjournalister och ex-spelare att få prata till punkt och fördjupa sig. Men med Lagerbäck som gäst togs programmet till en ny nivå. Kan det vara hans auktoritet som gör det?

Håkan i DN Söndag.

Håkan Hellström gav en välplacerad känga till trendängsliga stockholmare i en intervju i DN's söndagsbilaga. Jag kan inte annat än älska honom för den okonstlade inställningen:

- Det senaste bandet som fick mig att gasa rejält var Glasvegas. De är lite trafikfarliga faktiskt. För mig är de det stora utropstecknet.

Man får nästan inte säga att man gillar Glasvegas, eftersom de har blivit så otroligt hajpade. Jag läste en krönika med tesen "först att gå emot hajpen vinner". Vad tycker du om det?

- Jaså är det så? Det förstår jag inte. Det där en typisk Stockholmssjukdom, ett virus som lyckligtvis inte har spritt sig till Göteborg än.

Är det så?

- Definitivt. Jag tycker det låter helt befängt. Jag vet inte vad ni har för er häruppe egentligen. Jag tycker synd om er, ärligt talat, om ni håller på med såna "mind games". Jag beklagar. Jösses vilka tilltrasslade människor. Det bekräftar min tes, att vissa musikjournalister inte håller på med musik, de håller på med mode och trender. Det har inget med känsla eller estetik att göra, de är ute efter andra saker. Det är ytterst opålitliga människor som jag som tur är aldrig umgås med.

Annars måste jag säga att det var en av de sämsta intervjuerna jag någonsin läst med den folkkäre Håkan Hellström. Inte på grund av honom. Utan på grund av den helt förvirrade uppsättning frågor DN:s Hanna Hellqvist hade laddat upp med. Till och med den alltid så tillmötesgående Håkan verkar tycka frågorna är konstiga. Varför frågar hon om hans föräldrar och syskon? Herregud människa gör din research innan intervjun och sätt sådan information i en faktaruta.

Hela intervju är ett alldeles fantastiskt praktexempel på hafsverk. Fråga-svar-artiklar kräver ju lite att svaren är fylliga och intressanta. Men eftersom frågorna är så otroligt menlösa och ogenomtänkta så blir svaren därefter. Håkan måtte ju vara en av de mest intervjuade popartisterna i Sverige under 2000-talet så, visst, att hitta nya frågor och infallsvinklar hos honom kräver kanske lite extra. Men Hanna Hellqvists frågor brinner ju verkligen av ointresse och tidsbrist.

Poängen med intervjun var givetvis Håkans segertåg på alla galor den senaste tiden. Men ändå måste jag fråga varför dom i överhuvudtaget lägger ner möda att göra den där intervjun. Vi får inte veta nåt nytt och de oinsatta i Håkan lär knappast fått en speciellt klar bild av honom. Om det inte vore för Håkans lilla utläggning om ett trendängsligt Stockholm hade jag mailat och klagat hos DN för att jag slösat min tid att läsa deras meningslösa söndagsintervjuer.

The Way We Wear

Strålande nyheter har nått mig. En av mina absoluta favoritbloggar, The Way We Wear, är tillbaks! Den tystade i somras efter dålig uppdatering. Hösten utan den har varit grå. Nu är inte jag den som har dammsugit hela internet efter bra modebloggar men The Way We Wear är den enda svenska modeblogg jag tycker ha varit värd att besöka. Och läsa.

Och just läsandet är en viktig egenskap som saknas i de flesta modebloggar jag ramlat över. De flesta verkar ju tycka att de räcker med att lägga upp mobilbilder på "Dagens outfit" och så har du en fullfjädrad modeblogg. Eller bilder på H&M's nya linnekollektion. Gjorda av personer som är besatta av shopping men med noll intresse för ämnet mode. De flesta verkar sätta likhetstecken mellan just shopping och mode.

The Way We Wear är intresserade av mode ur ett historiskt och kulturellt perspektiv. Det är en fin blandning av högt och lågt som jag gillat. Som sig bör på en blogg. Och visst behövs dom. Så här skriver dom om sin comeback:

I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Visst det är inga Roland Barthes-essäer om mode som dom postar. Men som sagt, det är en blogg och inget annat. Och det är befriande att det finns folk där ute som faktiskt vågar ta något så tillsynes ytligt som kläder på allvar och problematisera det. Några som faktiskt vågar närma sig den kulturella och historiska betydelsen av mode och kläder.

This is Anfield.

Igår kväll innan derbyt mellan Liverpool och Everton på Anfield satt jag och läste Erik Nivas briljanta artikel om Liverpool under säsongen 2004/2005 då Rafael Benitez precis tagit över som tränare. Inte för att jag på något sätt behövde komma i stämning inför det derby som Benitez själv förklarade som det viktigaste derby han stått inför under sin tid som tränare för laget. Nej, jag var nervös nog som det var. Liverpool har inte varit så här nära en ligatitel sedan de senast vann den 1990. Och efter att ha tappat ligaledningen till Manchester United var en vinst ett måste för att vara tillbaka i topp.

Men artikeln gav mig lite perspektiv. Inför säsongen 2004/2005 såg läget hyfsat risigt ut. Gerard Houllier hade fått gå efter att som Graeme Souness och Roy Evans innan honom misslyckats med att etablera Liverpool som ett topplag igen. Stjärnanfallaren och Liverpoolikonen Michael Owen lämnade laget för Real Madrid och Benitez var tvungen att snabbt åka till EM i Portugal för att övertyga Steven Gerrard, lagets andra stjärna, att inte lämna klubben. Men utöver honom var det inte mycket i laget som var att hurra över.

Vad artikelns huvudpoäng går ut på är att när "Liverpool FC går ut på planen spelar de två matcher samtidigt – en mot sina motståndare och en mot sin egen klubb". Klubbens framgångsrika historia är oftast ett tungt ok att bära för spelarna och tränarna. Mycket att leva upp till. Speciellt då inte klubben vunnit ligan på snart 20 år. Men som sagt, artikeln gav mig lite perspektiv. Myckat har hänt och det ser mycket bättre ut nu. Även om jag efter matchen igår mot Everton var otroligt frustrerad över att bara spela 1-1 och missat chansen att gå upp i ledningen igen så måste jag ju erkänna att det inte sett så här bra ut så länge jag följt laget.

Vi ligger tvåa (på samma poäng som ettan Manchester som dock har bättre målskillnad och en match mindre spelad) i januari och det är precis som Benitez sa efter matchen ett faktum som många Liverpool-supportrar hade varit mycket nöjda med i början av säsongen.

Därmed inte sagt att gårdagens match var ett misslyckande. Benitez har att stå till svars varför man med en sådan knapp ledning som 1-0 väljer att plocka ut sina båda 20-nånting-miljoner-pund-värvningar Fernando Torres och Robbie Keane och backa hemåt istället för att "döda" matchen med ytterliggare ett eller två mål. Visst, skönt att att vila sina stjärnspelare med taktiken straffade sig så sent som 89:e minuten av matchen. Då var det helt plötsligt knappt med tid att ta ledningen igen med båda tilltänka målgörarna på bänken. För det var väl lite väl mycket begärt att hoppas att Steven Gerrard ännu en gång skulle ta tag i saken?

Liverpool och Benitez kan vara fenomenala att ändra matchbilden med ett taktiskt byta och vända ett underläge. Men Benitez (onödigt?) defensiva taktik förhindrar Liverpool att verkligen "döda" matcher (undantag för när man som i december möter ett defensivt-haveri som Newcastle och med lätthet vinner med 5-1) så att man med en bra marginal faktiskt kan ta av nyckelspelare tidigt i matchen. Nu straffas Liverpool för Benitez taktiska feghet och kanske i slutändan betyder det att man går miste om den efterlängtade ligatiteln med tanke på de åtskilliga oavgjorda matcherna man spelat den här säsongen.

Så om det inte blir guld den här säsongen när blir det? Om det inte blir en ligatitel med Steven Gerrard kommer det då någonsin att hända? Det är nu han är som bäst och Liverpool behöver en sådan fullständigt dominerande spelare för att ha en chans på titeln då de inte besitter samma ekonomiska muskler som Manchester United och Chelsea. Det är därför det är nu Liverpools rekordvärdvningar Fernando Torres och Robbie Keane ska bevisa att det är värd alla pengar de kostade. Torres har fått stora delar av säsongen förstörd på grund av skador och har en bit ifrån matchformen. Robbie Keane har glimtat till då och då men har till störst del varit märkbart blek i Liverpooldressen.

Igår var de frustrerande bleka. Kanske tyngda av allvaret och pressen av att faktiskt fortfarande ha en chans att hänga på mäktiga United i toppen. Tyngda av historien med 18 ligatitlar, 5 Champions League-bucklor, 7 FA-cupvinster och 7 ligacuptroféer. En match mot motståndaren och en mot historien. Torres och Keane borde titta på sin medspelare och kapten Steven Gerrard och se någon som använder den anrika klubbhistorien till sin fördel och ser ut att ha kraften av årtionder av tidigare framgångar bakom sig när han spelare. Kanske kan man först då våga hoppas på en ny ligatitel.

Kristin Lundell ser inte skogen för alla träd.

Med jämna mellanrum ger Merriweather Post Pavilion en stark känsla av att Animal Collective nog skulle kunna göra en riktigt lysande popskiva om de bara kunde lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting

Min följdfråga på detta ofattbara konstaterande från Svenska Dagbladets musikrecensent Kristin Lundell i sin recension av Animal Collectives mästerliga nya album Merriweather Post Pavilion måste bli; hur skulle det låta om Animal Collective skulle "lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting"? Antagligen skulle en stor del av det som gör Baltimore-kollektivet så unikt skulle försvinna och kvar skulle vara en helt avpersonifierad version av den trånga mall som Kristin menar är "en riktigt lysnade popskiva".

För om inte Merriweather Post Pavilion kan få vara en riktigt lysande popskiva på grund av AC:s speciella förhållningssätt till musik så har jag tappat tron på popmusik. En popmusik som vill skapa egna regler, som vill överraska. En popmusik som tillåter sig klippa isär delar av Frankie Knuckles och The Beach Boys kasta upp dom i luften för att se dom blandas och falla ner i en ny och spännande verklighet.

Men sånt får kanske inte plats i Lundells färdiga och oföränderliga bild av vad popmusik är, borde och får vara. Själv är jag överlycklig av att ännu en gång överraskas av Animal Collective - som jag i ärlighetens namn trodde hade tappat sina spelkulor efter den lilla besvikelsen med förra albumet Strawberry Jam - och hur de för varje nytt album vill utforska nya områden för vad en popgrupp kan göra. Som John Bush skriver på All Music Guide:

"Animal Collective LPs are dizzying affairs (even to fans), jumping from song to song and mood to mood with barely a look backward at what preceded it."

Animal Collecive är ett av 2000-talets bästa band och Merriweather Post Pavilion är redan ett av 2009 års bästa album.

Skilda världar.

Samtidigt som jag, på eget bevåg, genomlider Grammisgalan sitter jag och planlöst surfar runt för att stå ut. När jag besöker Aftonbladets hemsida möts jag av en otroligt lustig men också ganska vidrig grej. Ganska typisk för kvällsjournalistik, javisst, men jag kunde inte låta bli att reagera.

Huvudnyheten jag möts av är att "Europa fryser". Medan det är bitande vinter i delar av Europa så har många värmesystem stängts av på grund av gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. I tv-inslaget intill artieln hävdar man att kylan tagit 10 människors liv. Hur sanninsenlig den artikeln låter jag vara osagt.

Men man får väl fråga hur Aftonbladets internetredaktörer tänkte när dom under den artikeln hade lagt nyheten om att många svenskars Thailands-semestrar regnar bort. Visst det har en väderkoppling. Men kom igen! Hur jävla opassande får man vara? Som grädde på mossen så är en av Thailand-artikelns källor "mediaprofilen" Alex Schulmans blogg. Han skriver:

"Det värsta? Att det inte ens finns hopp om sol. Ibland kommer en regnskur, och då rafsar vi ihop boken och solkrämerna och letar efter ett tak att ställa oss under. Och så står vi där och väntar tillsammans med övriga gäster. När det slutat regna går vi ut igen. Ut till mulenheten."

Jag är övertygad om att de familjer i Bulgarien som blivit av med sin värme när graderna sjunkit ner till minus 25 tycker otroligt synd om Alex Schulman och de andra 30 000 svenskar som måste spendera januari i Thailand där det är lite mulet för tillfället.

Gott nytt år!

Årets album:

1. M83 - Saturdays=Youth
2. Vampire Weekend - Vampire Weekend
3. Quiet Village - Silent Movie
4. Fleet Foxes - Fleet Foxes
5. Frida Hyvönen - Silence is wild
6. Cut Copy - In Ghost Colours
7. Action Biker - Hesperian Puisto
8. Hercules & Love Affair - Hercules & Love Affair
9. Dan Lissvik - 7trx+intermission
10. Fennesz - Black Sea
11. Parker Lewis - Parker Lewis
12. No Age - Nouns
13. Markus Krunegård - Markusevengaliet
14. Glasvegas - Glasvegas
15. Joel Alme - Master of ceremonies

+ tio till:

Benga - Diary of an Afro Warrior
Air France - No Way Down
High Places - High Places
Atlas Sound - Let the Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel
The Magnetic Fields - Distortion
Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
El Perro del Mar - From the Valley to the Stars
Ass - My Get Up and Go Just Got Up and Went
Kelley Polar - I Need You to Hold on While the Sky is Falling
Sebastien Tellier - Sexuality

Retro:
Essential Logic - Fanfare in the Garden
A Certain Ratio - Early
Palantine: The Factory Story 1979-1990 (samling)
Hall&Oates - Abanoned Luncheonette
Dennis Wilson - Pacific Ocean Blue
Arthur Russel - The World Of Arthur Russel
Eldkvarn - Kungarna från Broadway
The Gist - Embrace The Herd
Paul Simon - Graceland
Throbbing Gristle - 20 Jazz Funk Greats

Årets låtar: (jävligt osorterat)
My Morning Jacket - Touch Me I'm Going To Scream Pt. 2
The Very Best - Dinosaur On The Ark
The Juan Maclean - Happy House
The Sound Of Arrows - Danger!
Jonathan Johansson - En Hand I Himlen
Passion Pit - I've Got Your Number
Friendly Fires - Paris (Aeroplane Remix)
Grace Jones - Williamsblood (Aeroplane Remix)
James Yuill - This Sweet Love (Prins Thomas Sneaky Edit)
Håkan Hellström - En lång, lång tid
British Sea Power - A trip out
Nottee - Control
Watussi - If All We Had was love
Hwasser - About that promise
Wave Machines - I Go, I Go, I Go
Sebastian Tellier - Divine
The Embassy - State '08
The Radio Dept. - Freddie & The Trojan Horse
Hercules & Love Affair - Blind
A Mountain Of One - Brown Piano (Studio remake)
Autisterna - Himmelen
Magnetic Fields - Californian Girls
Glasvegas - Geraldine
Scarlett Johansson - Falling Down
Fontän - Early Morning
High Places - From Stardust to Sentience
Fleet Foxes - Mykonos
Atlas Sound - River Card
Love Is All - Wishing Well
Speedmarket Avenue - Way Better Now
The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)
The Tough Alliance - Lucky
Hot Chip - One Pure Thought
Morgan Geist - Ruthless City
Booka Shade - Charlotte
Friend - Secret
Babytalk - Chance
Parken - Åt Helvete Med Himlen
Jens Lekman - Sipping On The Sweet Nectar (Bogdan Irkuk's Love Nectar Mix)El Perro Del Mar - Somebodys Baby
The School - I Want You Back
Moto Boy - What It Was Like To Be With You
Lightspeed Champion - Tell Me What It's Worth
Markus Krunegård - Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
The Bridal Shop - Violation
Friendly Fires - I'm Good, I'm Gone
Khonnor - Calico Dong Veil
Flight Of the Conchords - Ladies of the world

Retro:
The Monochrome Set - Karma Sutra
The Poptown Syndicate - Protection
Nick Lowe - I Love The Sound Of Breaking Glass
The Cure - Disintergration
Rod Stewart - Young Turks
The The - Giant
Happy Mondays - W.F.L.
The Waterboys - The Whole Of The Moon
Sipho Mabuse - Burnout
The Crystal Waters - Surprise
Peter Gabriel - Salsbury Hill
A Flock Of Seagulls - I Ran
Tom Tom Club - Genious of Love
Eurythmics - You Have Placed A Chill In My Heart
The Farm - All together now
X-Ray Spex - Germfree Adolescents
Roxy Music - 2 H.B.

Skändlighetsutställningen.

Jag läser J G Ballards Skändlighetsutställningen för tillfället. Den är ömsom väldigt bra och ömsom ganska tråkig. Ojämn. Men så är det ju också en "experimentroman" bestående av en mänga korta noveller runt ämnena sex, våld och kändisskap. Det blir ju som det blir. Mest förtjust är jag i Ballards egna kommentarer till novellerna som kommer i slutet av varje kapitel. Så här kan de se ut:

Överallt i världen har stora muséer gett efter för Disneys inflytande och själva förvandlats till nöjesfält. Det förflutna, vare sig det rör sig om renässansen i Italien och antikens Egypten, omskapas och homogeniseras till sin mest lättsmälta form. Desperat sökande efter något nytt men missnöjda med allt som inte är välbekant omkoloniserar vi forntid och framtid. Samma trend kan ses i mellanmänskliga relationer, i hur människor förväntas förpacka sig själv, sina känslor och sin sexualitet i attraktiv och omedelbart tilltalande former.

och här en del ur en av de komprimerade romanerna med titeln Imaginära perversioner:

Numera är sex en konceptuell handling; det är förmodligen bara i termer av perversioner vi alls kan få kontakt med varandra. Perversioner är fullständigt neutrala, avskurna från varje koppling till psykopatologin - de flesta jag har prövat är i själva verket omoderna. Vi måste konstruera en serie imaginära sexuella perversioner bara för att hålla i gång aktiviteten.

Så. Very postmodern.

(Om jag har tid och lust så kommer jag i mellandagarna lägga upp någon slags 2008-best of som jag brukar. Men det är, som sagt, om jag har tid och lust.)

God Jul!