Footypop.

Mina två största intressen, eller passioner om man så vill, är popmusik och fotboll. Och båda grundar sig i en till synes ganska ofrivillig inskolning i tidig ålder. En inskolning som drypte av anglofili. Popmusikens intåg kom med The Beatles och The Rolling Stones. Därifrån hittade jag mina egna brittiska, yngre varianter på samma tema; Blur och Oasis. Sedan Primal Scream, New Order, The Stone Roses, The Smiths, Badly Drawn Boy, The Streets.

Även om mitt musikintresse i dag är stort nog för att sträcka sig ut över, säg, jamaicansk reggare eller tysk techno så ligger ändå grunden i mitt musiklyssnande i ganska tradig brittisk gitarrpop med snedlugg. Och så kommer det antagligen vara i resten av mitt liv är jag rädd.

Samma regel gäller även för fotboll. Uppväxt med att titta på Tipsextra från ung ålder så har mitt intresse för nordengelska leråkrar utökat sig till ett lite vidare perspektiv. Jag följer gärna nuförtiden afrikanska mästerskapen i fotboll och bänkar mig framför ett derby i Serie A. Men fortfarande så ligger själva fundamentet för mitt fotbollsintresse i dett engelska ligasystemet.

(Detta är knappast någon unik uppväxtbild, jag vet. Kanske snarare en regel än undantag hos pojkar uppväxta i Sverige under 70- och 80-talet.)

Det här gör att jag, nästan lite desperat, försöker sammanfoga dessa två intressen till ett. Eller, rättare sagt, försöker hitta gemensamma beröringspunkter. Inte så konstigt då England både brukar kallas för popmusikens hemland och födelseplatsen för fotboll. Gnistan till det här inlägget kommer ur Canal Plus fotbollsreporter Jonas Dahlqvists blogginlägg om vilka låtar vissa engelska fotbolsllag beträder planen till.

Som Liverpoolsupporter är det här som att svära i kyrkan men jag blev lite avundsjuk på att Manchester Uniteds inmarschsmusik var The Stone Roses "This is the one". Jag är jättenöjd med att Liverpoolbandet Gerry & The Pacemakers "You'll never walk alone" är den "officiella" Liverpool FC-låten. Textmässigt är den allt jag hade kunnat hoppats på. Det är inte det. Det är bara det att det slog mig att Manchester som stad är en aning rikare musikstad än Liverpool.

Men THE BEATLES för bövelen, kanske ni protesterar nu. Jaja, jag vet och man kan räkna upp ett antal band som staden kan vara mer eller mindre stolta över; Echo & The Bunnymen, Frankie Goes to Hollywood, Black, Cast, OMD, The Coral, The Farm, A Flock of Seagulls, The La's, Ladytron, The Pale Fountains, China Crisis, The Teardrop Explodes osv.

Men ändå. Det räcker nästan att jag säger Factory Records (Joy Division, New Order, Happy Mondays, The Durruti Column, A Certain Ratio, Electronic) så är slaget vunnet för Manchester. I alla fall i min värld. Då har jag inte ens nämnt andra Manchesterband som The Stone Roses, The Smiths, The Fall, Badly Drawn Boy, Magazine, Doves, A Guy Called Gerald, Oasis, Buzzcocks osv.

Men oavsett vilket ursprung banden har i för stad så har jag alltid hoppats på att det ska ha funnits ett tätt släktskap mellan den brittiska fotbollen och den brittiska popmusiken. Och visst delvis gör det ju det. Om man tittar på supportrarna i Liverpool. På 60-talet blev Liverpool-fansen kända för att sjunga Beatles-låtar under matcherna. Sedan har den brittiska supporterkulturen i allmänhet varit tätt förknippad med ungdomskulturer som mods, skins, punkare och casuals.

Men sanning är ju också att fotbollen i Storbritanninen är så stor att den är utspridd bland alla typer av människor i landet oavsett om de gillar den popmusiken jag föredrar eller inte. Så det finns ingen större tendens att Echo & the Bunnymen är något egentligt household-name på Liverpools läktare The Kop. Det är en liten besvikelse på samma sätt som när jag bodde i London och upptäckte att popklubbarna inte spelade Saint Etienne eller The Style Council utan moderna obegripligheter som Kaiser Chiefs och The Killers.

Dessutom är det nuförtiden så, speciellt vad gäller globaliserade klubbar som Manchester United och Liverpool FC, att supportrar uppväxta och boende i dessa städer blir mer och mer sällsynta på läktarna bland fotbollsturister och höjda biljettpriser (illustrerat sentimentalt i detta Youtube-klipp med Liverpoolbandet The Cast som bakgrunsmusik).

Kvar finns då detta nostalgiska, och distanserade, förhållningssätt till brittisk fotboll och popmusik hos en 25-årig kille i Stockholm, Sverige som i globaliseringens tidevarv enbart läst sig till och endast fått en romantisk bild av hur det verkligen är och ser ut. Men ändå kan jag inte låta bli att få gåshud av att höra New Orders "World in Motion" trots att jag är svensk och inte har några minnen av VM 1990.

Men det är inte så konstigt egentligen. När kommer det hända i Sverige att vi får en fotbollsmästerskaps-låt som innehåller ett house-piano? I Sverige har vi Markoolios 'Mera mål'.