First Class Riot.

The Tough Alliance nya singel och video "First Class Riot". Wow! Fantastisk pop av en fantastisk duo. Referserna till Orange Juice omslag till albumet "You Can't Hide Your Love Forever" är tydliga och vackra. Popmusik blir inte bättre och roligare än så här.

The Classical.

Det intressanta är inte vad som är en klassiker, utan vad som gör en klassiker intressant här och nu. Det räcker inte att ge ut böcker som bara är bra, eller för den delen briljanta, och placera dem i samma serie. För att en klassiker ska vara intressant här och nu kanske den behöver bara icke-konformistisk, spretig och jobbig, litterärt eller politiskt problematisk. En klassiker som får en att känna sig nöjd med sig själv och som bara bekräftar ens världsbild är inte relevant.

Kände bara att jag var tvungen citera Pietro Maglio från gårdagens DN-artikel om återutgivningen av klassiska böcker. Ett tänkvärt uttalande som skulle kännas viktig i den absurda och nu avsomnade debatten om en svensk litteratur kanon anförd av det främlingsfientliga partiet Folkpartiet.

Men också tänkvärt i den bemärkelsen att litteraturen alltid erbjuder en plågsam sanning som ofta sticker dig själv, dina vänner samt makthavare i ögonen. Litteratur värd att läsas för att den bråkar med gamla konventioner, vill bryta loss och slå ett slag för förändring. Och för att få förändring behövs att man omvärderar sin världsbild. Den bästa litteraturen har alltid erbjudit den sortens revision.

Ett till citat som jag också tycker passar in väldigt bra här kommer från Jarvis Cocker (så klart), från en intervju med Pitchfork:

Culture shouldn't be a pacifying thing. It shouldn't be something you passively accept. I think it should be something that, in some ways, is quite disruptive - makes you think and question things, and actually sparks debate. And a lot of time now, people use culture and music and films and stuff in the same ways you use them on kids. If the kids are driving you mad and chucking stuff around the house, you put a Disney CD or DVD on, and they shut up and watch it, and you get some peace. I've done it. I feel guilty about it sometimes, but I do it. And I think that kind of thing, in some ways, has moved into adult culture as well.

Not Right.

Tja, ni ser ju själva. Jag behöver inte direkt motivera varför jag vägrar låna mitt öra ens för några sekunder till The Stooges nya album på över 30 år. Kalla det nonchalant om ni vill men det handlar faktiskt inte bara om musiken. Bilderna här ovan talar sitt tydliga språk. Rockmusik handlar inte bara om rockmusik, det handlar om så mycket annat omkring också. Som stil, mode, attityd tex.

Det är knappast något nytt. Det har det gjort ända sedan Elvis himself vickade på höfterna till Hound Dog fullt med gelé i håret och snygg kostym. Det revolutionerande var inte så mycket musiken utan att sättet han gjorde det på. The right place in the right time. Musiken fanns ju redan där sen några år tillbaka, Hound Dog var ju t ex redan inspelad av Big Mama Thornton nåt år tidigare.

Drygt tio år senare ville The Stooges döda all tristess med att bilda ett band och göra kaosartade spelningar där sångaren i tid och tid attackerade publiken för att väcka dem ur deras apati. Allt detta ackompanjerat av befriande enkla och montona bluesriff, ett mullrande oväsen i ett USA mitt i en tid då budskapet var kärlek. Detroit-bandet var istället död, hat, sex. Ett kamikazeplan som gladeligen mötte sin egen död. The Stooges ansågs livsfarliga.

Men saker och ting har ändrats sen dom fick släppa av en blodig Iggy från scen på deras sista spelning. Karln gjorde några briljanta soloalbum under 70-talet, bla i samarbete med David Bowie, innan han försvann in i en kokaindimma som han kreativt aldrig återhämtade sig ifrån.

Idag är The Stooges finkultur (nåja) och får långa artiklar i Dagens Nyheter. Saker och ting har som sagt förändrats sedan mitten av 70-talet. Och det spelar inte ens någon roll om deras nya album till och med låter helt okej. Det. Blir. Ändå. Inte. Samma. Sak.

Och det är totalt ointressant. Jag är alldeles för upptagen med Panda Bear, kommande Franke plattan och The Fields The Little Heart Beats So Fast. Och så borde ni också vara. Eller leta upp andra nya grejer. Kanske leta upp ett nytt, morgondagens Stooges. Och då talar jag inte om ett band som gör och låter exakt som de gjorde utan självklart ett band som tar risker, bryter regler och skapar sina egna regler. Ett band som låter spännande, explosiva och bryter ny mark 2007.

Nej, ingen borde ha tid för ett nytt The Stooges-album förutom kanske Per Bjurman som enligt egen utsago tröttnat på musik. Och det är väl kanske för dom som plattan berör. Folk som är trötta på ny musik. Folk som tycker att den bästa musik redan är gjord och bara vill ha sina gamla hjältar i en oföränderlig värld av UNCUT och MOJO-tidningar.

Framför allt vill jag inte höra nåt nytt av The Stooges för att jag inte vill förstöra min bild av dem som ett sånt fruktansvärt bra band. Jag vill inte behöva tänka på några dammiga farbröder som harvar seg punkrock och låtsas vara unga och kåta. Jag kan inte tänka mig nåt mer sorgligt och patetisk. Jag vill komma ihåg dom för att dom har gjort ett av det, i min bok, bästa rockalbumen som någonsin släppts. Jag talar självklart om deras andra platta Fun House från 1970.

By the way...Dreamgirls var ju en alldeles hemsk film. När de brast ut i sång för femtioelfte gången i filmen så var det också samma antal som jag och mina vänner fick hålla oss från skratt. My god. Det hade ju kunnat blivit en bra film, en historia värd att berätta. Men icke. Men tro det eller ej, Eddie Murphy var ganska bra som en Little Richard-liknande typ.

Seasonal Affective Disorder.

Höst- och vinterdepression eller SAD är en naturlig men ovanligt kraftig reaktion på den mörka årstiden. Ingenting känns roligt och det är svårt att koncentrera sig. Orsaken till SAD är att våra ögon inte utsätts för tillräckligt med ljus under dessa årstider men brist på ljus behöver inte vara den enda orsaken.

- Ur Vårdguiden

The sense of inferiority.

Från Valerie Solanas Scum Manifest till onsdagens fantastiska kväll på Camp Nou i Barcelona. Ett drama i två akter, med ett stort antal rollspelare men bara två som rätteligen kan kallas för huvudaktörer; norrmannen John Arne Rise och hans kollega i vått och torrt; walesaren Craig Bellamy samt incidenten inkluderande en golfklubba.

Detta är citerat ur en artikel från gårdagens The Guardian:

This precious result was just one element in an astounding night for Liverpool. They had initially been outclassed in the delicate facets of the game but are now on the verge of knocking out the holders and entering the quarter-finals.

Such was the transformation that they were a far sounder line-up by the end than psychologically fragile Barcelona, who conceded two hapless goals.

In its own manner it was a recovery as uncanny as the overhauling of the 3-0 deficit to Milan before winning this tournament in 2005. Last night the task was to resist the sense of inferiority that might have been stamped indelibly on to Liverpool minds when Barcelona's panache was at its most hypnotic. In reality that stretch of the game was short, but the flakiness of Frank Rijkaard's line-up could never have been exploited without the self-belief of Rafael Benítez's squad.

Japp, en historia om hur en samling män gav allt för varandra och sitt lags fans och historia medan den andra samlingen män, tagna av stundens allvar, upplöstes som ett lag framför våra ögon. Men, beware, det är fortfarande bara halvtid. Men jag tänker i alla fall njuta av dom här bilderna. Igen och igen.

Seduce me again, Valerie.

Läser för tillfället Valerie Solanas Scum Manifest och bitvis är den ju helt briljant. Precis som baksidetexten menar så är den ju både den helt orimlig och helt rimlig. Valerie, denna livsfarliga pionjär. Det finns uppenbarligen mycket olika och viktiga aspekter av den här omistliga pamfletten men mina favorit partier återfinns, inte helt förvånande, under delen "Stor Konst" och "Kultur".

Just följande parti tycker jag är smått fantastisk och otroligt underhållande:

Då mannens "konstnärliga" strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet ("djupa grejer"). Den stora majoriteten - och särskilt de "utbildade" som saknar tilltro till sina egna omdömen och är underdåniga och respektfulla gentemot auktoriteter ("Daddy vet bäst" kan översättas till vuxenspråk; "Kritikern vet bäst", "Författaren vet bäst", "Filosofie doktorn vet bäst") - luras lätt att tro att det dunkla, undflyende, obegripliga, indirekta, ambivalenta och långtråkiga är tecken på djup och briljans.

Ett annat helt oumbärligt parti i manifestet vill jag gärna tolka in som en känga till alla kulturkritikers passiva och okreativa roll. Den blir i alla fall mycket roande att läsa på det sättet:

Uppskattning är de "kultiverades" enda förströelse. De är passiva och inkompetenta, saknar vett och fantasi och måste försöka hantera detta. Eftersom de är oförmögna att skapa sina egna förströelser - oförmögna att skapa en egen liten värld och på det minsta sätt påverka sin omgivning - måste de acceptera det som är givet. Då de är oförmögna att skapa och oförmögna att relatera till sin omgivning tittar de passivt på. Att sluka "kultur" är ett desperat, ursinnigt försök att gå igång på en tråkig värld, att fly fasan i en steril, själlös existens. "Kultur" mutar den inkompetentes ego, "kultur" är ett sätt att rationalisera passivt stirrande. De kan berömma sig av att ha förmågan att uppskatta "finare" saker, att se en juvel där det bara finns skit (de vill bli beundrade för själva beundrandet). Då de saknar tilltro till sin förmåga att förändra saker och är resigneradei sakernas tillstånd måste de se skönhet i skit, eftersom, så vitt de kan se, skit är allt de någonsin kan få.

Jag vet, visst är det fabulöst? Resten av boken är sprängfylld med sådan här knivskarp briljans där det ibland känns som varje mening brinner. Brinner för förändring. Brinner för alltings onödighet. Brinner för raderandet av all denna djävulska tristess. Scum Manifestet är mer angeläget än någonsin. Kom ihåg var ni läste det sist.

Labrador = good music?

Igår hade det svenska skivbolaget Labrador en tillställning på Debaser Medis för att fira att dom levererat inte mindre än 100 releaser som också summeras på en box på fyra skivor som innehåller hundra låtar; en från varje release. I kultursidorna i Dagens Nyheter fyller en lång intervju med Labradors boss Johan Angergård upp ett helt uppslag. Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen ärar skivbolaget en plats på sin inne-lista och den engelska tidningen The Guardian kallar dom för "Sveriges mest inflytelserika indiepopbolag".

Labrador är ett hyllat skivbolag just nu men för mig står dom för allt som jag tycker illa om med indie (förutom det alldeles underbara lilla undantaget The Radio Dept). I DN-artikeln nämns Sarah Records och tidiga Creation Records som förebilder och de beskrivs som "tjurskalligt konsekventa från dag ett" men jag kan inte tänka mig ett mer konservativt svensk indiebolag idag. Jag tänker på de allra flesta urbota tråkiga band som ligger under deras vingar som känns som baserade på någon sorts indiepops formel 1A.

Och jag tänker på Johan Angergårds hyllande av band som The Cure, The Smiths, Kent, Depeche Mode och Soft Cell. Jag tror inte jag kan komma på fem band som skulle vara mer sönderkopierade i dagens indievärld än just dom fem. Jo, det skulle väl isåfall vara kanske Joy Division och New Order. Så otroligt ospännande. Allt Johan vill är nämligen att hitta ett nytt The Smiths. Det känns ju det som är problemet med indie kan stagnera ihop så fullständigt är just ett ständigt letande efter ett nytt The Smiths. Anledningen till att indie har blivit så folkkär är att det slutat ta risker, slutat varit i framkanten och istället blivit nostalgisk och feg som alla andra musikstilar.

Fast det är bara också just den delen som är så omåttligt populär just nu. Det finns fortfarande andra människor, band och skivbolag som tar det som sitt livsuppdrag att hela tiden rita om kartan om vad begreppet indie egentligen är. Som hela tiden vill flytta fram positionerna och inkorporera ytterliggare något nytt istället för att idissla samma regelbok om och om igen. Jag talar främst om svenska etiketter som Friendly Noise, Häpna, Sincerely Yours och Rabid Records.

Och lika gäller också om Labradors estetiska profil. Det är förvisso en konsekvent men samtidig otrolig förutsägbar och tråkig genomgång av 60-talets popkulturella stil som präglar all design. Att The Mary Onettes är deras senaste signing känns typiskt och får mig att sucka ännu en gång. Singeln "Lost" innehåller Peter Hook-basgångar och klyschiga texter om utanförskap a la Robert Smiths värsta stunder. USch. Fan. Ge mig The Honeydrips, Action Biker och Jens Lekmans nya album istället.

Jarvis oh Jarvis.

Jag vet det är inte så superbra kvalité på bilden, men den är trots allt tagen med en mobil inte med en kamera. Men Jarvis Cocker var otroligt bra igår på Berns. En toppen konsert helt klart. Vilken scenkaraktär karln är. Och alla fantastiska låtar som blev nästan ännu bättre live. Och alla hans snygga danser. Och dom grymma coverna av Lee Hazlewood och Wire.

Sen kan jag inte låta bli att bli sjukt irriterad av puckona som står och skriker efter Pulp-låtar på konserten. Ok, att flera av dem säkert var påtagligt påverkade av alkohol men ändå. Var ligger poängen i det? Antingen går man dit som oss andra för att få höra låtar från hans senaste fantastiska album eller så går man inte dit alls.

Det var länge sedan jag skrev här och det blir inte så mycket skrivande när jag jobbar och alltid är borta (inte hemma i kransen). Men jag har i alla fall hunnit med att skriva en ganska lång recension av Bloc Partys senaste platta. Läs den här.

Årets bästa album

1. The Tough Alliance - New Waves (Sincerely Yours)
Ok, det här stämmer ju inte, tänker ni. New Waves är ju en EP, inte ett album. Den kan på sin höjd kallas för ett minialbum. Ja, det stämmer. Den innehåller också bara fyra spår. Varav öppningsspåret blott sträcker sig till en och en halv minut och mer kan ses som ett "intro" samt det sista spåret som är en cover på det gamla northern soul-örhänget Mine Was Real. Japp, allt det där stämmer. Men det här är min blogg och där slår inget fullängdsalbum jag har hört i år det som Eric och Henning klarar av på endast 4 låtar. Det är också utan tvekan det bästa dom släppt ifrån sig och det på sitt nystartade bolag Sincerely Yours efter brytningen med Service. Den kanske största bomben är tredje spåret 25 years and still runnin' som jag skrivit tidigare på den här bloggen är en helt genialisk parafras på Martha & The Vandellas Nowhere To Run. Var det nåt som gjorde hela sommaren och satt kvar i kroppen resten av året (och antagligen långt därefter) så är denna oklanderliga soliga hälsning från The Tough Alliance. Och om man som jag följer de flesta steg som Tough Alliance tar så missar man inte heller de briljanta videor som gjorts till Silly Crimes och 25 years and still runnin samt att om man tittar lite längre ner på den här listan att duon faktiskt gett ifrån sig också en riktig fullängdare, Escaping Your Ambitions fylld med fantasisk undervattensambient. Allt det här sätter upp förväntningarna något enormt inför vad deras nästa steg kan bli.

2. Hot Chip - The Warning (DFA/EMI)
Japp, och vad är en årsbästalista 2006 utan den här älskvärda plattan? Jag vet den har blivit sönderhyllad nu på sluttampen men jag lovar inget kan ta ifrån oss stunder som Colours, The Warning, Boy From School, Just Like We Breakdown och Over And Over. Nej, verkligen inget. Den här plattan var ändå den som dånade överallt i somras kändes det som och också i min ipod. Over and over again.

3. Diverse Artister - Are You Scared To Get Happy? (Friendly Noise)
I år släpptes ju Svensk Indie 1988-2006: En Kärleks Historia och sammanfattade ganska grovt hur indiens historia sett ut i Sverige. Men om man vill veta hur svensk indie ser ut idag och imorgon så finns det en samling som på allvar klarar den uppgiften. Och det är föga förvånande det underbara lilla bolaget Friendly Noise som samlade det bästa inom den svensk musik som bryter ny mark.

4. The Radio Dept. - Pet Grief (Labrador)
Malmös egna Prefab Sprout gjorde sin egen Steve McQueen för oss 2006 och låtarna är bländande. Det är hänförande och stilfullt på ett sätt som man aldrig hört svensk indie på någonsin. Framför allt har inte svensk indie låtit så här välproducerat för än Pet Grief kom i våras. Det här är ljudet av ett band som slippat sitt sound till perfektion.

5. Ellen Allien & Apparat - Orchestra Of Bubbles (BPitch Control)
Om det finns någon rättvisa i världen så borde den här plattan bli för 2006 vad Isolées hyllade technobomb We Are Monster var för 2005. Det kanske inte alla gånger är klippt och skuren för att dansa till men det är musik gjord för att färdas ensam med. Särskilt är jag förtjust och förundrad över stråkattackerna, förundrar som ett barn som för första gången ser såpbubblor lyfta mot skyn.

6. Junior Boys - So This Is Goodbye (Domino)
Den här plattan skulle kunna ha blivit ett gigantiskt luftslott av ihåliga produktioner; en fin förpackning utan något innehåll. Men jag är glad att säga att så absolut inte är fallet. Junior Boys fyller ut varenda sekund av den här skivan. »So This Is Goodbye« är ett alldeles utomordentligt popalbum om än ett ganska mörkt sådant i tomrummet mellan Talk Talk och Basic Channel.

7. The Studio - West Coast (Information)
Äsch, det var en jävla massa snack om 'balearic' hit och 'balearic' dit. Jag tjusades mest av Madchester-influenserna (så klart). Det kändes lite som Dan Lissvik och Rasmus Hägg smög sig på bakifrån och utan att man anade stordåd gjorde kanske årets bästa svenska popalbum. Tyvärr bara tillgänglig i fem hundra exemplar på vinyl. Musiken var minst lika exklusiv som tillgången av den.

8. Booka Shade - Movements (Get Physical)
Vart var du första gången du hörde Mandarine Girl? Nej ok, men nästan så. Fantastisk låt och nästan lika fantastiskt album. Visst, som min vän Göran menade i förra inlägget så är det här popnördarnas techno, för oss som inte kan dansa och känner oss lite fel på dansklubbar. Visst det här är poptechno men det är ingalunda någon dålig sådan. Sällan. Livsglädje svämmar över till bristningsgränsen på det här albumet.

9. Love Is All - Nine Times That Same Song (What's Your Rupture?)
Lite orättvist bortglömd känns det som. Eller kanske bara offret för det vanliga dilemmat om svenska band som är mycket omtyckta utomlands men knappt omnämnda i svensk press. För Love Is All faller knappast under epitetet "bra för att vara svenskt" utan brinner verkligen i båda ändarna. Från den furiösa singeln Talk Talk Talk Talk till avslutande garagebomben Busy Doing Nothing.

10. Camera Obscura - Let's Get Out Of This Country (Elephant)
Åh, hur skulle man kunna motstå Tracyannes svar till Lloyd Cole eller hennes homeage till Dory Previn. Och Jari Happalainens mäktiga Wall Of Sound-produktion. Å den bitterljuva Razzle Dazzle Rose, och det helt oslagbara titelspåret och för att inte tala om den supersköna Tears For Affairs. Dom här älskvärda skottarna tar priset för årets klassiska pop.

...och plats 11-40 tilldelas till:

11. Most Valuable Players - You In Honey (Friendly Noise)
12. Ghostface Killah - Fishscale (Def Jam)
13. Mattias Alkberg BD - Ditt Hjärta Är En Stjärna (A West Side Fabrication)
14. Diverse Artister - Kompakt Total 7 (Kompakt)
15. Nicolas Makelberge - Dying In Africa (Rico)
16. Phoenix - It's Never Been Like That (EMI)
17. The Knife - Silent Shout (Rabid)
18. Yo La Tengo - I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass (Matador)
19. Fontän - Aktionskammarn (Best Before End)
20. Fujiya & Miyagi - Transparent Things (Amato)
21. Tough Alliance - Escaping Your Ambitions (Sincerely Yours)
22. The Magic Numbers - Those The Brokes (Heavenly)
23. Diverse Artister - Kitsuné Maison Compilation 2 (Kitsuné)
24. Ass - Ass (Headspin)
25. Lily Allen - Alright, Still (Regal)
26. The Kid - La Societé Nouvelle (Hybris)
27. Jarvis Cocker - Jarvis (Rough Trade)
28. Holiday For Strings - CD (Still)
29. M. Ward - Post War (4AD)
30. Viktor Sjöberg - On A Winters Day (Kalligrammofon)
31. Dwayne Sodahberk - Cut Open (Tigerbeat)
32. Belle & Sebastian - The Life Pursuit (Rough Trade)
33. Hans Appelqvist - Naima (Häpna)
34. Albert Hammond Jr. - Yours To Keep (Rough Trade)
35. The Concretes - In Colour (Licking Fingers)
36. Joanna Newsom - Ys (Drag City)
37. Lo-Fi Fnk - Boylife (La Vida Locash)
38. Andreas Matsson - The Lawlessness Of The Ruling Classes (Hybris)
39. Midlake - The Trials Of Van Occupanther (V2)
40. Squarepusher - Hello Everything (Warp)

+ 3 bra svenska EP:s:
Air France - On Trade Winds (Sincerely Yours)
The Embassy - A Compact Disc Including The Embassy (Service)
Mixtapes & Cellmates - If There Is Silence, Fill It With Longing

+ 3 retro-samlingar:
Broadcast - The Future Crayon (Warp)
Diverse Artister - CD86: The Birth Of Indiepop (Sanctuary)
Diverse Artister - Svensk Indie 1988-2006: En Kärleks Historia (Nonsuch)

+ 50 låtar som gjorde 2006 bättre:

The Radio Dept - We Made The Team
Wechsel Garland - White Circle
Lily Allen - Smile
Khonnor - Burning Palace
Kalle J - J.U.
Joakim - I Thought You Were Gone
Cansei De Ser Sexy - Let's Make Love And Listen To Death From Above
Peter Nilsson - Song For Stina
Hot Chip - Boy From School
Ne-Yo - Get Down Like That
Justice - Waters Of Nazareth
Ghostface Killah - Kilo
Pet Shop Boys - I'm With Stupid
Mahogany - The View From The People Wall
Cannonball Jane - Slumber Party
Kuryakin - Take My Hand
The Studio - No Comply
Ellen Allien - Jet
Nordpolen - Vem Har Sagt
Håkan Hellström - Båda Sidor Nu
Todd Terje - Eurodans
Taken By Trees - Too Young
Phoenix - Conzolation Prizes
Air France - Karibien
Merz - Dangerously Heady Love Scheme
Gentle Touch - Smedby
Band Of Horses - The First Song
Nicolas Makelberge - Dying In Africa
The Whitest Boy Alive - Burning
Ghostface Killah - Back Like That feat. Ne-Yo
Almedal - Och Alla Platserna
Cat5 - Stretch And Bend
The Concretes - Choosen One
Belle & Sebastian - Another Sunny Day
Morrissey - You Have Killed Me
The Kid - Kit Club Hotel
Lo Fi-Fnk - Wake Up (Ola Salo och Jens Andersson Remix)
Otur - Self-titled Novel
The Embassy - Don't Close Your Eyes
Taken By Trees - Lost And Found
The Rapture - Get Myself Into It
Håkan Hellström - Försent För Edelweiss
Sambassadeur - Kate
Le Sport - It's Not The End Of The World
Taxi Taxi - Old Big Trees
The Fiery Furnaces - Waiting To Know You
The Shapeshifters - Incredible
The Bear Quartet - The Lost Kid Office
The Pippettes - Pull-Shapes
My Darling You - Please Don't Talk To Me I Fall In Love So Easily

GOTT NYTT ÅR!

Mina vänners 2006.

Innan jag själv ska fylla den här bloggen med långa listor över allt jag gillat under året som gått så var jag nyfiken på vad några av mina musikintresserade vänner lyssnat på 2006. Jag har varit en fruktansvärt snäll och generös redaktör här så jag har i princip inte tagit bort någon text alls så detta inlägg är ganska långt. Varsågod, ordet är erat:


Mats Udd är 22 år och bor i Sthlm, sysslar vanligtvis med film.

I år släpptes ju samlingen ”Svensk Indie 1988-2006 En Kärleks Historia” men vilket är egentligen Sveriges just nu bästa respektive sämsta indieband och varför?
Indie är ett svårt begrepp. Men härom dagen slog det mig - Vad hände egentligen med Wannadies? Det var ju ett av 90-talets absolut bästa band som inte fick en riktig punkt på karriären. Utan de mest försvann, men inte utan att omget sig med stor mystik under försvinnandet, utan de bara försvann - kort och gott, ett snörpligt slut på karriären. En god vän till mig sa sig ha sett Per i Wannadies samla öl-sluttar på debaser för en gratis fylla. Wannadies, Brainpool och Popsicle, Sveriges tre bästa indie 90-tals band innan Radio. Dept, Håkan Hellström mm tog vid. En annan person sa sig ha blivit uppraggad på Janne Kask på Skeppsbar i Sthlm med orden "Hej du ser trevlig ut, jag bor här i närheten och jag tänkte att vi kanske kunde gå hem till mig och dricka vin och spela lite skivor". Hon följde aldrig med honom. När det gäller sämsta så har indie som genre varit så bra att hade man inte stenkoll så slapp man många av de allra värsta av den enkla anledningen att de var för dåliga och för indie för att man ens skulle ha hört talas om dom. Men fortfarande gör både Hybris och Labrador världen en otjänst genom att signa dåliga band. Ett allmänt faktum är ju deras ojämna smak för vad som är bra och dålig.

Vilken var den bästa konserten du såg i år?
Någon gång i juni varje år får jag för mig att det vore en bra ide att sammanfatta året men jag tänker alltid vidare att det ska jag ju vänta tills året verkligen är slut. Lagomt till att jag glömt allting bra, eller allting ihuvudtaget. 2006 var i alla fall mest Loney, Dear för mig. Sveriges i särklass bästa band. Jag såg dem 3 gånger, svårt att peka på en enskild spelning som absoluta höjdpunkten. Tyvärr blev 2006 även året då jag kom på mig själv att lova att aldrig gå på spelningar om jag inte var oerhört pepp på. Jag hade sett Mogwai på Berns, att se postrock när man står upp är ingenting som jag är särskilt pepp på att uppleva igen. Jag har ihuvudtaget blivit alldeles för gammal och bitter för att stå och se på spelningar om jag inte är full.

Vilken var den bästa plattan 2006?
Phoenix - It's Never Been Like That. De gamla hitsen överträffar samtliga låtar på It's Never Been Like That. Men det var länge sen jag lyssnade på ett sådant jämt album och samtidigt så jävla bra. Det här var kanske exakt den skiva som behövdes till våren 2006 och vem kunde tro att Phoenix sen skulle bli den bästa akten på Hultsfred. Pet Grief, Radio Dept.'s album var såklart grymt bra också, där gjorde Labrador världen en tjänst, nej ser man på.


Maria Nilsson är 25 år och bor oftast i Uppsala där hon leker rockjournalist med Mats Olsson som förebild. Ibland låtsas hon att hon är författare, med Kerstin Thorvall som förebild, eller luffare, som Charles Bukowski. Det vanligaste ordet folk använder om Maria, enligt henne själv, är dock knasig.

Vilken var den överlägset bästa musikupplevelsen du hade under 2006?
Mogwai live på Olympia i Paris den 26 september. Inte så mycket själva musiken eftersom jag var för dåligt inlyssnad på deras nya skivor, utan snarare själva upplevelsen av att vara där. Att ha tagit mej till Paris för att titta på Mogwai och för att gå runt bland katakomberna under jorden och för att ha picknick under Eiffeltornet och äta vin och ost och baguette varenda dag. För att det var en påminnelse om att vi är fria att göra vad som helst och allt det till tonerna av Mogwais mäktiga musik, Hunted by a freak och Glasgow Megasnake.

Vilket var det bästa respektive sämsta du såg på en scen under året som var?
Bästa:
Alltså, I'm from Barcelona är ett sånt där band som jag inte rankar särskilt högt i efterhand, när jag sitter ensam framför stereon, eller när jag går tillbaks i mina minnen. Dom är inte så kreddiga. Och det börjar bli lite tröttsamt med alla storbandskörer nu. Men om jag försöker vara helt ärlig och tänker riktigt noga, så är det nog så att jag aldrig var så lycklig framför en scen i år som framför den på V-dala nation den 2 september när I'm from Barcelona spelade kazoo, kasta konfetti, sjöng om kärlek och lycka och bjöd upp oss på scenen och det var dans dans dans! Jag såg dom även på Emmaboda och även om somliga av deras kvalitéer kom bättre till sin rätt på en stor scen i klart solsken så försvann intimiteten och interaktiviteten som lyfte klubbspelningen på V-dala. Dessutom spelade de min favoritlåt Chicken Pox på V-dala. Och den spelningen kommer nog leva kvar i mitt minne ett bra tag framför, åtminstone hittar jag fortfarande små konfettibitar i små vrår hemma.

Sämsta:
Puh, jag vill inte tänka på det. Jag vill inte påminnas om eländet. Men det var helt klart Ryan Adams på Berns i oktober. Fredagen den trettonde, så jag borde anat oråd. Och jag har ju sett honom göra usla, omdömeslösa, alldeles för långa spelningar förut men jag betalade ändå glatt 300 spänn för lotten, förlåt biljetten och gick dit. Tyvärr, nitlott, grinig gubbe, gitarronani, inga favoritlåtar, dryg publik, bara att gömma sej i mörkret bland dom andra femhundra rutiga skjortorna och hoppas att nästa lott blir en vinst. För hur mycket och hur intensivt jag än hatar karln just nu vet jag att jag har ett glömskt hjärta, jag kommer glatt betala för att se honom även nästa gång.

Vilka låtar kommer för alltid påminna dig om året 2006?
I kronologisk ordning:
Håkan Hellström Klubbland, Blood Music And she is the future, Gentle Touch Smedby, Sebastian Fors I ain't no loss, Irene Baby I love your way, Elias One Man Band The Mermaid, Rufus Wainwright Hallelujah, Billie the vision & the dancers Summercat, Persauna Broken metaphors, The Stereo Project Spark and burn, Neil Young Only love can break your heart, Ryan Adams Blossom, Tobias Fröberg When the night turns cold och Denison Witmer 24 turned 25.



Göran Dahlström är 22 år och jobbar som klubbredaktör på klubbguiden Djungeltrumman i Göteborg. Där kartlägger han utelivet och gör undersökningar på 'fältet'. Jobbet är bara halvtid och resten av halvan spelar han skivor och gör musik. För tillfället kör han en torsdagsklubb tillsammans med Dj Qlint på Locatelli på Avenyn. När han inte spelar med Qlint spelar han med sin bror Jonas under namnet Hermanos eller tillsammans med sångaren Ernesto aka Jonatan Bäckelie. Och när han inte gör det älskar han att arrangera mastodontstora svartfester i sin hemstad falun, alltid på hemlig ort.

Vilka var dom bästa tolvorna som släpptes i år?
Antena Camino Del Sol (incl Joakim Remix) (Permanent Vacation)
Bättre tech får man leta länge efter.

Mr. V feat Miss Patty Da Bump (Vega Records)
Alla älskar att hip-house is back!

Ferrer & Sydenham Inc Timbuktu (Incl Âme Main Mix) (Ibadan2x12")
Kanske är det mig det är fel på men jag har inte tröttnat än på âmes
grymma sound. Här med indianrop och allt annat man behöver.

The Locust 29 Calls, member of the Trick vol. 3 (Incl Trickski Remix) (Sonar Kollektiv)
Allt de tar i blir till guld. Ljudet får mig alltid att hamna i exstas
liknande den man får på rockkonsert men Trickski handlar strictly om
dansmusik.

Todd Terje Eurodans (Full Pupp)
Norge fortsätter att skämma bort mig med lusekofta-disco och det är
jag så sjukt glad för. Eurodans kommer vi fortfarande spela på nyår
2030!

Vilken tycker du var den genomgående trenden inom klubb/dans-musikscenen? Positivt/Negativt?
Det får väl nog bli techno-tech-trenden som alla pratar om. Ofta säger
folk att indievärlden tar upp genrer, tugger på dem ett tag för att
sedan skita ut dem i sämre skick än vad de var från början. Det ligger
nåt i det. I år har det kommit så sjukt mycket house och techno-grejer
som bara handlar om maximal energi och om möjligt ännu värre vokaler
än under electro-clash-vågen, det är lite trist. Men man måste också
säga att hypen kring tysk techno och smackig electro-house fört något
bra med sig, om inte annat så är väl Booka Shade i alla fall en
inkörsport till tyngre grejer...

Vad hoppas du på inför nästa år?
Jag hoppas som alltid på att deep-house ska bli stort. Och jag hoppas på att bra disco ska fortsätta uppskattas, jag tror inte folk orkar dans i 135 bpm så länge till...


Anne Hellman-Vold är 23 år och bor vid Fridhemsplan i Stockholm. Hon pluggar Samtids Estetik på Södertörns Högskola samt extraknäcker som butiksbiträde på skivaffären Rocks i Solna. Hon är även medverkande i Litteraturbloggen Post.

Vilka var dom bästa konserterna du såg i år?
Mitt förhållande till livespelningar är ganska dubbelt. Å ena sidan – “åh, bara tänk hur alldeles alldeles underbart det här kommer att bli”; å andra sidan – “kan alla människor gå och dö?!”. Jag är en cynisk romantiker med skyhöga tantpoäng och hög bekvämlighetsfaktor som helst vill slippa knuffas på, slippa trängas framför scenen och slippa slåss om bartenderns uppmärksamhet. Tackålov så har jag ett minne som en guldfisk, och alla obehagligheter som köer, söndertrampade tår och dåligt ljud bleknar när det är dags att köpa biljetter till nästa spelning. Om jag räknar ur minnet så blir antalet band jag sett i år tjugotvå stycken – och då tycker jag ändå att jag missat fler konserter än någonsin. Med detta sagt listar jag de fem konserter som under tvåtusensex slog an på varje sträng i mitt lilla musikhjärta.

Holly Golightly, sextonde april, Debaser.
Med en vacker klänning och en blomma i håret, ett manligt kompband och en utstråling som få kliver Holly Golightly ut på Debasers scen framför en liten, men mycket lycklig, publik. Med fem studioalbum och ett coveralbum (för att inte nämna de obskyra singlarna och collab-skivor som går att importera) finns det inte någon brist på låtar att spela. Det är å ena sidan alldeles fantastiskt, men gör å andra sidan att konserten blir lite för lång – efter närmare två timmar av låtar som snittar på två och en halv minut – så är det många i publiken som börjar titta på klockan. Absolut bäst var den halvtimma då Holly Golightly spelade guldkorn som My love, You ain´t no big thing, Through sun and wine och Don’t lie to me.

The Radio Dept, nittonde april, Kägelbanan.
Högst upp i lokalen i en mjuk soffa, med en kall öl i handen och i kungligt sällskap av mina favoritmusiknördar Saga och Johanni spelade The Radio Dept för kung och fosterland. Kombinationen minimalistisk scenshow och utomordentliga låtar är känd sedan tidigare, men kvällen blev extra spännande med eftersom de hade den nya skivan, Pet Grief, i bagaget. Utan hänsyn till alla som, precis som jag, skulle vilja höra mer! mer! mer! spelade de ett ganska kort set – men ett alldeles fabulöst sådant. Och tillskillnad från många andra dagar, och många andra konserter, så befann jag mig absolut ingen annanstans. Det var perfekt.

Belle & Sebastian sjuttonde maj, Annexet.
Konserten sålde slut fort. Så fort, faktiskt, att man bestämde sig för att flytta konserten från Berns till Annexet – till mitt stora förtret. För trots att det är glädjande att fler fick möjlighet att se fina Belle & Sebastian så är Annexet en skitåpiss lokal med gympasalsvibbar och ganska taskigt ljud. Förutfattade meningar till trots, och även fast jag knappt såg bandet (med undantag av Stuart Murdoch och hans vita byxor) så blev det en hejdundrande konsert! De levererade en fin blandning av gamla och nya hits, vackert mellansnack som var absolut omöjligt att begripa samt ett hejdlöst – men totalt passande – publikfrieri. Bäst var Electronic Renaissance.

Camera Obscura sjätte oktober, Debaser Medis.
Jag blev helt betagen! Lokalen var full, men det märktes knappt. I min värld var det bara jag, mina vänner och bandet – och kanske är det en av effekterna som Tracyannes röst har på de som lyssnar? För mig är Camera Obscura ett sådant band som balanserar på gränsen mellan vackert och för vackert; på gränsen mellan underbar nonchalas och sval likgiltighet – men alltid på rätt sida av gränsen. Och det var en fin fin fin konsert. Bäst var det mesta men bäst av allt var Razzle Dazzle Rose!

M.Ward tjugoandra oktober, Södra Teatern.
Innan konserten oroade jag mig lite för att M.Ward skulle få för sig att ta med sig ett stort kompband. Ogrundade misstankar – tackålov – för när förbandet (Joan as a Policewoman) hade spelat klart så tömdes scenen på allt utom ett piano. Med två gitarrer och en manick som gjorde det möjligt för honom att loopa sina egna gitarrslingor tog M.Ward hela publiken på en oförglömlig resa. Den karln spelar inte som någon annan! Det var underbart.

Bubblare: Acceleratorfestivalen, femte juli. Trädgårn’n Göteborg.
Det var för lite av några och för mycket av andra, men uppställningen (som jag såg den) var galant!

Love Is All – Jag hade bara hört en låt, men satan i gatan vilken show! Fabulöst!
The Essex Green – ganska ljummen konsert, men fina låtar.
Regina Spektor – bra på skiva, men ännu bättre live!
Jenny Lewis & the Watson Twins – guldklänningar, körer och gittarer. Briljant!
Death Cab For Cutie – Ben Gibbards röst hade kollapsat, annars kunde det blivit bra.
Hot Chip – vilken dans! vilka grabbar! Otroligt!

Dina favoritalbum 2006?
I alfabetisk ordning:
Asha Ali s/t
Band of Horses Everything All the Time
Camera Obscura Let’s get out of this country
Isobel Campbell & Mark Lanegan Ballad of the Broken Seas
Cat Power The Greatest
Jolie Holland – Springtime Can Kill You
Hot Chip The Warning
Love is All Nine Times That Same Song
The Knife Silet Shout
Jenny Lewis & the Watson Twins Rabbit Fur Coat
The Magic Numbers Those the brokes
Nikolas Makelberge Dying in Africa
The Radio Dept Pet Grief
Josh Ritter The animal years
TTA New Waves (ep)
M.Ward Post War
Whitest Boy Alive Dreams

Hur har din ipod förändrat ditt musiklyssnande?
Jag slipper bli puckelryggig eftersom jag inte längre springer med fem skivor i handväskan. Och min Ipod-shuffle funktion är fantastisk!!! Idag när jag åkte till skolan gjorde den en superblandning med Cat Power, Arcade Fire, The Embassy, Britta Persson, Stina Nordenstam, Bob Dylan och The Radio Dept Som att få blandband av sig själv, liksom!


Albin Boman är tjugotvå. Han bor i ett kollektiv på Linnégatan i Göteborg. Såhär beskriver Albin det: "Här lyssnas det på allt från Orup till Blümchen till The Clash. Mest popmusik alltså. Och inte bara bra popmusik. Så är det när man bor i kollektiv." När han inte jobbar som intervjuare på spårvagnarna spelar han i popband, träffar sin flickvän eller dricker öl på Kings head. Albin säger själv att nog alltid kommer att bo i Göteborg.

Albins musikår 2006:
Nu kan jag inte skjuta upp det längre. Det är inte många dagar kvar på 2006, så jag inser att det är dags att plocka fram nörden i mig och sammanfatta musikåret 2006. Jag har ramlat mellan eurodisco och punkrock, mellan nattklubbar och ölhak. På vingliga ben har jag skrapat upp låtar däremellan som jag tagit till mitt hjärta och älskat innerligt, och ibland hänsynslöst. Hur ska jag nu kunna älska någon mer än någon annan? Vad och vem ska jag välja?
I själva verket har mitt år handlat om låtar snarare än om album. Kanske har det berott på Lars Ulrichs största fiende och rädsla - fildelning. Kanske på myspace. Kanske något annat. Så här i efterhand kan jag säga att jag ändå älskat denna slit och släng-mentalitet. Att aldrig orka lyssna på ett helt album. Bara lägga upp en trehundraspårs playlist i winamp och kryssa för shuffle-knappen. DET är 2006 det.

Som de senaste typ sex åren har mitt musiklyssnande innefattat Håkan Hellström. Kanske mest av allt b-sidan För sent för edelweiss som det inte gått en för- eller efterfest utan att den spelats. Men förutom själva mannen med sjömanskostymen ifråga är det dessutom på sin plats att nämna ett litet hyllningsband. En fyraspårscd, med texten "Denna ep är tillägnad Håkan Hellström" på inneromslaget, har varit betydande för mig. Bandet heter Almedal och är världens bästa popband. Ibland. Deras första spelning, på underjorden i Gamlestan, kommer jag alltid att minnas som ett enda lyckligt ölregn. Till saken hör att jag gick hem med trasiga glasögon efter att någon trampade mig i ansiktet när att jag halkat i ölpölen. Det var så jävla värt det.
"Och alla platserna blev en fylleallsångsklassiker innan juni var slut", för att låna några ord från min vän Arnars blogg.
Bara just därför blir Almedal - och allt runt omkring dem - årets upptäckt.

Jag har förstås lyssnat skiten ur Silent Shout också. Den är på alla sätt lysande. Bara rakt igenom lysande. Jag önskar nästan att jag kunde överraska och spotta ur mig något litet punkband från Skottland som årets bästa band, men det går inte. Syskonen Dreijer har överträffat sig själva, och hela jäkla Skottlands punkscen. Att något så mörkt, kallt och minimalt ensamt kunde svänga så är för mig fortfarande obegripligt. Techno, trance och body i popkläder dansar tillsammans, och det blir ett fantastiskt dansgolv. Marble House är för övrigt en av världens bästa poplåtar. Och jag kommer för alltid gräma mig över att jag missade dem när de spelade i Götet.

Nå! Nu var det bara det roligaste kvar. Att göra en lång och intern lista på låtar som JAG har lyssnat på 2006. Flera av dessa låtar har räddat mig såväl som ställt till det för mig. Så är det med popmusik. Här kommer den. Helt i oordning. Håll i hatten:

Antony & The Johnsons Hope there's someone
Tough Alliance 25 Years And Runnin'
Håkan Hellström Försent för edelweiss
Almedal Och alla platserna
Annedal Ulla Skog
The Knife Silent Shout
Blümchen Heut ist mein tag
The Clash White man in hammersmith palaise
Euphoria and the lazy boy Open channel
Monster Don't answer the phone
Popsicle Hey Princess
Hot Chip Over and over
50 cent Many men
Orup Indiedrottning
Mattias Alkberg BD Stockholm
Almedal Springa på hustak
Emma Boman Suburbia
Lady Sovereign Pretty Vacant
Ada the red shoes
Surunmaa Cry out
Love is all talk talk talk
Cat 5 Stretch and bend
Concretes The chosen one
Belle and sebastian another sunny day
Morrissey You have killed me
Outkast Bombs over bagdad
Håkan hellström Du är det finaste jag vet
Bear quartet Mom and dad
Hansson De wolfe United Var kommer barnen in?
Galenskaparna Det är vattenpumpen Gerd
The Clash Straight to hell
The Clash Stay free
Moneybrother Brännö Serenad
Almedal Hur hamnade jag här
Jay Z 99 problems
Cumulus Höstvisa
Embassy Some Indulgence
DJ Hell & Anthony Rother German body machine
Freddie Wadling Flyg min väg
Pengabrorsan Dom vet ingenting om oss
The Kid Kit club hotel
Big Star Thirteen
Saint Etienne He´s on the phone
Orange Juice Rip it up
The Studio No comply
The Clash Junco Partner
Loney, Dear the city the airport
Allan Edwall Lilla bäcken
Hets Ulf

...och det finns så många fler.