Au Revoir Simone - The Lucky One.

Jag tänkte från och med idag börja lägga upp videor till låtar jag gillat som kommit under året. Som en sorts årssammanfattning av den musik jag gillat och lyssnat på under 2007 och samtidigt kombinera det med musikvideon som medie och uppsvinget det fått i och med You Tube. Tyvärr finns ju inte alla mina favoritlåtar från året som video upplagt där så jag gör inga anspråk på att göra min ultimata 2007-lista. Se det bara som många bra tips på ny musik och kanske som en renässans för musikvideon. Eller nåt.

Först ut är Au Revoir Simone:



Jag tror inte den här videon på något sätt är officiell men det kvittar. Jag tycker den är fin vem nu än som gjort den. Jag är alltid lättimponerad när jag ser musik och rörelse gå i takt som här i inledningen när hennes fotsteg är i takt med hur pianotonerna klingar ut. Låten är också min favorit från deras album "The Bird Of Music" som kom tidigt i år. Ett fantastiskt när alla instrument försvinner och bara kören är kvar.

Does politics belong in music?

Jag nickar instämmande när Anton Gustavsson i sin krönika på Digfi skriver om en musikscen i Sverige idag med nära på noll intresse för politik. Det finns ju en del undantag så klart men huvudtendensen är ändå tydlig. Men det är ju givetvis lite problematiskt det där. Vilken typ av politisk musik skulle man föredra? Hur skulle den se ut? Det finns ju otaliga exempel på när band och artister gjort pinsamma och löjliga försök till politiska ståndpunkter. Det finns därmed också en rädsla att stänga ute vissa lyssningsgrupper och skriva dem på näsan med att yttra för tydliga åsikter. Men man tänker ändå att det borde finnas ett gäng musiker i Sverige som inte är helt nöjda med en borgerlig regering? Eller? Råder det konsensus? Är alla överens att det Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar pysslar med är det bästa för Sverige?

Jag läste till exempel i DN idag om en samlingsskiva som gjorts i England mot rasism där bland andra Babyshambles, Bloc Party, MIA och Charlatans medverkar. Detta som en reaktion på att British National Party försökt värva medlemmar genom att just dela ut skivor med rasistisk musik på skolgårdarna. Det känns ju som en ganska enkel och självklar grej att göra och inte någon direkt provocerande eller komplicerad ståndpunkt att ta. En lika mycket missionärsställningen för artister som vill visa sig vara politiskt medvetna som att säga George Bush är skit.

Med den svenska dramaserien "Upp Till Kamp" färskt i minnet där de mossiga vänsterfolket proklamerade att "musiken inte får bli ett självändamål" så slår man ju bakut och vill fly från all sort av politisk musik. Nu är inte jag heller något fan alls av svensk proggmusik så jag håller ibland verkligen med Karin Dreijer från The Knife när hon sa som sommarpratare för några år sedan att om man har en politisk åsikt eller idé så borde man nog kanske hellre starta ett parti, skriva en artikel, diskutera med andra människor eller demonstrera för att göra sig hörd.

Problemet är ju att det sällan blir speciellt bra när någon artist försöker vara politisk i sin musik då låtarna bara blir ett instrument för att pracka på folk sina åsikter. Popformatet lämpar sig oftast ganska illa för det. Som Fredrik Strage någon gång sa så är det mycket tuffare och rock-rebelliskt att sjunga att man vill störta kungahuset än att kanske skriva en saklig låttext om utförsäljningen av statliga företag eller för höga skatter etc.

Jag gillar verkligen låten "Shirin" på Jens Lekmans nya platta där han på ett snyggt och subtilt sätt tar upp kriget i Irak som ett faktum och inte en politisk fråga:

When Shirin cuts my hair her mom's sitting in a rocking chair,
She tells me stories from the war in Iraq cause they where there,
Shirin pulls my head to the side,
But in the mirror I can see a tear in her eye

En verklig favorit inom genren politisk popmusik är ju kanske framför allt Mattias Alkberg. På förra årets platta "Ditt hjärta är en stjärna" fanns det en del briljanta stunder. Där tar han bland annat upp mobbing ("Här är ditt liv"), jämställdhet ("Matti Apornas Son") och fattigdom ("Vi lägger oss igen") utan att det känns krystat. Men så är ju Mattias en mycket bra poet också. Han är expert på att bygga upp stämningar tack vare både grymt bra musik och sylvass lyrik:

Nedstämd på uppåttjack, helt väck på ett sexpack, panikångestattack.
Nere på parkeringen i skymningen i förskingringen.
Firar moderaterna ovanpå kloakerna. Ensam i taxin hem, tvåsam på avgiftningen, söndag morgon klockan fem.
Vilse på öppet hav, trygg kugge i ett nav, arg ledsen men på vad?
Tre månader i livslängder. Klappar eller limpåsar i källaren.
Två sidor av ett mynt. Ölburkar som julpynt. Ingenting har hänt.
Herren Guds bemärkelsedag, finns här några snälla barn? Inte fan vet jag.

Som sagt, "två sidor av ett mynt", det finns både dålig och bättre sätt att göra politisk musik på. Vissa artister är ju ganska korkade så man önskar att de kunde hålla sin åsikter för sig själva. Men stor del av att man köper vissa artisters politiska hållning och andras inte är ju självklart om musiken är bra helt enkelt. Nu är inte jag något fan av genren hardcore men jag gillade det svenska bandet Refused med deras agitator Dennis Lyxsén i spetsen. Speciellt på deras inflytelserika sista album "The Shape Of Punk To Come" där de överträffades sig själva och alla andra musikaliskt.

Dennis står nog och pratar om ungefär samma saker (med viss variation) mellan låtarna med sitt nya band The (International) Noise Conspiracy men det bandet gör en sådan oinspirerande och trött rockmusik att klockorna stannar så nu är jag inte det minsta intresserad vad han har att säga. Det är idel tomma rock-rebelliska poser.

Nej, jag öppnar gärna för en mer politisk svensk popmusik men för den skull tänker jag inte gå med på att vad skit som helst får passera bara för att artisten i fråga lyckats formulera en politisk åsikt.

Musikens fragmentisering.

Det är inte ofta jag blir glad av att läsa det Po Tidholm på DN skriver men nu i veckan i och med en recension av Feists spelning på Cirkus i Stockholm så berörde han plötsligt något ganska intressant:

Det finns en grundläggande svårighet för artister i den postmoderna eran att få ett brett existentiellt och socialt genomslag, även om de rent konstnärligt förtjänar det. Det mesta är redan gjort, allt är en upprepning av något gammalt och musik kan inte längre fungera som katalysator i kollektiva processer. Musikkonsumtion har blivit något privat.

Jag tycker det pratas aldrig för lite om sådant här inom musikjournalistiken. Det är en problematik som tas upp alldeles för sällan. Om man nu ska kalla det för en problematik? Det är ju onekligen en oundviklig och spännande utveckling! Vi har fortfarande storsäljare (James Blunts första album har sålt 14 miljoner exemplar och är därmed 00-talets mest sålda album) men inte alls lika många som på 70- och 80-talet.

Jag ska inte säga att det här ämnet inte berörts. Diskussionen och teorierna togs ju delvis upp i och med Chris Andersons bok "The Long Tail" där han förklarar att de stora utgivarna av musik, film och böcker etc tjänar mer på jättemånga smala produkter som säljer litegrann istället för ett fåtal stora produkter som säljer stora enorma mängder. Just eftersom det finns få enstaka böcker, skivor och filmer som idag drar till sin sån stor publik att de kan kallas "kioskvältare".

Det kan ju ge upphov till frågan var publiken är? Allting är så differentierat och fragmentiserat idag. Det inte längre något gemensamt som alla kan samlas och prata om på fika- eller lunchrasterna. Som Tidholm skriver så har musikkonsumtionen blivit privat. Det kan verka som att alla har tittat på och kan prata om Melodifestivalen men vi var ju ca 6 miljoner svenskar som valde att inte titta på det.

De stora dinosauriernas, drakarnas och revolutionernas tid är förbi. Det är en aspekt av de stora skivbolagens kris som jag också tycker tas upp för sällan. Att det finns en stor ändring i vår musikkonsumtion. Inget storskivbolag är heller beredda att betala några stora summor för en skivinspelning längre. Istället blomstrar de små och självständiga skivbolagen med många artister som gjort musiken billigt framför datorn. Att tekniken blivit smidigare och billigare är ju också en aspekt på det.

Anledningen till att skivbranschen var en av 1900-talets mest lönsamma branscher är ju att den också var den kanske mest monopoliserande av mediebranscherna. Monopolitiseringen och de enorma överpriserna (vilket ledde till enorma övervinster) blev ju till slut ett problem. Bolagen var nöjda och ville inte utvecklas tekniskt när nedladdningsbomben kom med 2000-talet.

Ja, Feist hade antagligen varit större om hon kommit på 70-talet och det av flera olika anledningar. Kanske hade också The Tough Alliance varit större om de legat på ett "majorbolag" men samtidigt hade deras uttryck kanske också varit tvunget att kompromissats. Flera hade gillat dom litegrann istället för nu när få tycker om dom jättemycket för att dom gör det på sitt sätt. På så sätt välkomnar jag självklart utvecklingen.

Lennart.

Poof! säger det när jag slår upp sida 80 i nya numret av den svenska musiktidningen Sonic. "Poof" är, om du inte redan förstått det, ljudet av när dammet yr omkring mig när jag slår upp det uppslag som utgöra av sida 80-81. Där huserar nämligen rockskribenten Lennart Persson som en återkommande punkt i varje nummer av tidningen i form av en så kallad retrokrönika.

Som ni ser på bilden här ovanför är inte Lennart inte direkt purung. Killen har också några år på nacken som respekterad musikskribent i Sverige på framför allt Expressen. Att det dammar till varje gång jag kommer till hans avdelning av tidningen kan bero på två saker. Antingen är det från all aska från alla de nu döda artister han skriver om. Eller så kommer dammet från de gamla vinylskivor han tipsar om.

Det kan kvitta vilken anledningen är men av någon anledningen får jag alltid kroniska gäspningar när jag kommer till hans krönikor och brukar då genast byta sida. Jag har inga problem med att Sonic har en retrokrönika. Tvärtom, det är en alldeles ypperlig grej för en som mig som hela tiden jagar de senaste plattorna och kanske behöver lite vägledning in i det gamla och vidga mina perspektiv.

Problemet är bara Lennart gör mig så fruktansvärt trött. Jag fick nog en överdos av honom under hans Feber-period. Tröttnade på hans gnäll i Studio Pop. Idag får jag bilden av att han lever endast i sina gamla vinyler av gammal traditionell amerikansk musik. Det som han tycker är värt att nämna och tipsa om från över 50 års pophistoria känns snabbt ganska enahanda. Det är alltid samma gamla rock, country, blues och soul samt kanske någon reggae-samling ibland från 50-, 60- och 70-talet.

Visst, det är väl självklart en del av pophistorien man inte kan komma runt men det finns ju så mycket annan och annorlunda pophistoria att välja av utöver det. Dessutom får man känslan av att Lennart inte direkt har någonting övers för ny popmusik. Ett sånt faktum sänker hans trovärdighet hos mig något otroligt.

Hellre läser jag då Marcus Joons reportage från Australien där han äntligen fått något vettigt ur hur det går för The Avalanches (det visar sig att dom bara är en trio nuförtiden och tar sjukt lång tid på sig). Eller Jenny Dambergs fina intervju med Sveriges nu mest klara popstjärna Jens Lekman.

I övrigt hoppas jag verkligen att Anna Järvinen, som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i Sonic, verkligen är den nya kvinnliga Håkan Hellström. Om så nu är fallet så står jag verkligen med båda armarna öppna för ett sådant faktum. Det skulle vara efterlängtat från min sida. Singeln "Götgatan" lovar ju väldigt gott.

It's only rock n' roll.

Det är ju kul sånt här, tycker jag. Men framför allt känns det som det pratas om två olika saker här. Det ena om det faktiskt är med sanningen överensstämmande att Keith Richards var "superfull" eftersom Expressen hade som rubrik "Stones fylleskandal på Ullevi" och passar ganska bra in på de saker jag läser om just nu. T ex att en journalist ska "levandegöra fakta" men också att man måste intressera publiken vilket leder till de gärna tänjer lite på sanningen.

Den andra debatten, som fått mest utrymme, är om kritik ska vara subjektiv eller objektiv. Å denna eviga diskussion. Keefan avslutar sitt brev till de svenska musikskribenterna som sågat honom: "Write the truth. It was a good show". Richards kräver en ursäkt från Aftonbaldet och Expressen. Thomas Johansson på EMA Telstar menar att i de andra 14 nordiska tidningarna fick Stones mycket bättre betyg. "Kan fjorton tidningar ha totalt fel?", frågar han sig.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Både Anders Nunstedt och Markus Larsson tycker att det är Keith som ska be om ursäkt. Markus säger till Aftonbladet:

Jag tänker inte be någon om ursäkt för min subjektiva åsikt. Det är Keith som borde be om ursäkt. Det kostar trots allt runt 1000 kronor för att få se en rockstjärna som knappt klarar av riffet till ”Brown sugar” längre.

Anders är inne på samma linje på sin blogg på Expressens hemsida:

Jag tror att Keith Richards frustration beror på att han innerst vet att han under de senaste åren levererat det ena usla framträdandet efter det andra. Det är faktiskt han som borde be om ursäkt.

Fredrik Virtanen kommenterar i sin tur på sin blogg Thomas Johanssons förslag att att varje kritikers recension ska avslutas med "det här är vad jag tycker":

Yeah. Och varje kock skickar en lapp med varje maträtt där det står "den här rätten har jag lagat".

Det finns ju aldrig någon sanning när det gäller bedömande av kultur. Alla femtio-någonting-tusen som var på Nya Ullevi lär ju inte ha gått därifrån alla med samma känsla att "det här sög ju" eller "det här var fantastiskt". Åsikterna var nog väldigt spridda (en vän som besökte konserten tyckte den var ok men sa att Keith såg sliten ut). Det finns ingen objektiv sanning. Vad en professionell recensent gör är att utifrån vissa estetiska principer baserade vad den anser som "god smak" avgör om något uppfyller kraven för vad som är ett bra respektive dåligt uppträdande.

Det här påminner mig också en del om när jag recenserade en skiva med Hjalle och Heavys band Mimikry för Falu Kuriren för 4 år sedan. Jag fick höra att Jonas "Heavy" Stentäpp hade försökt fått tag på mig för han var arg på min recension. Jag behöver väl inte nämna att jag sågade dem? Jag önskar att han fått tag i mig. Jag skulle så gärna vilja veta vad han hade att säga mig. Var mitt språk undermåligt? Hade jag missuppfattat någonting? Presenterade jag bandet orättvist? För han skulle väl inte ringa och skälla på mig för att jag hade dålig smak?

Jag tyckte till och med att jag hade den fina känslan att tipsa läsarna om ett annat svenskt band som jag tyckte gjorde det Mimikry gjorde fast flera ljusår bättre. Nämligen Mattias Alkberg BD som också var aktuella med ny skiva vid den tiden. Jag kom ihåg att jag tyckte att det kändes väldigt konstruktiv att peka på något som var bättre istället för att bara såga, såga och såga. Men för "Heavy" gjorde det tyvärr nog ingen skillnad. Han kanske också tyckte att det fanns en objektiv sanning. Att HANS skiva var väldigt bra?

Idag, och även då, var/är "Heavy" en jävligt undermålig musikrecensent för Dala-Demokraten. Någon borde ringa och skälla ut honom. Eller åtminstone skriva ett brev och be honom skriva sanningen istället.

Länkar till artiklarna:
Dagens Nyheter
Expressen (Anders Nunstedt)
Fredrik Virtanens blogg
Aftonbladet

Var är fotbollens Tony Wilson?

Den svenska hemsidan för det engelska klubblaget Bradford City skrev idag något intressant. Rubriken lydde: Var är fotbollens Tony Wilson? Tony Wilson drev, som vissa av er kanske vet, det legendariska Manchesterbaserade skivbolaget Factory Records (Joy Division, New Order, Happy Mondays, A Certain Ratio, OMD) men avled nyligen och hyllningsartiklarna har självklart inte låtit vänta på sig. Inget konstigt med det, jag är den förste att hävda att hans geni-stämpel är välförtjänt. Men många sådana hyllningar är bara väldigt jobbiga att läsa och oftast ganska ointressanta och intetsägande.

Men sen stötte jag på den här texten och tyckte den var lite spännande på något vis. Framför allt blir jag tilltalad bara av det faktum att någon försöker koppla samman fotboll och pop.

Mycket kan sägas om denna man men kopplingen till fotboll kanske är vag? Inte alls, tänk vad en man som han kunde uträtta i en klubb eller för ett förbund, någon med visioner som förverkligas, en drivkraft som kan utvecklas och leda framåt. Finansiärer finns det gott om i dagsn toppfotboll, ja den letar sig till och med ner till Bradfords nivåer när klubbarna i Premier League och Championship börjar bli upptagna så går jakten på pengar ner till gärdsgårdsserierna. Många menar att det är en oroande trend, men så längde eldsjälarna finns, dom som kan bevara klubbens själ, då kommer aldrig några oljepengar hota det genuina.

Resonemanget kanske låter en smula naivt och skillnaderna mellan att driva ett skivbolag och en fotbollsklubb är många. Men det är ändå en smula intressant på en teoretisk nivå. Factory Records skrev aldrig några kontrakt med sina band, de hade "rätten att dra åt helvete när dom ville". Bland annat bandet New Order gjorde så dyra omslag till sina singlar och album att de gick i förlust istället för vinst för varje såld skiva. Tänk er en sådan inställning hos en fotbollsklubb!

De största fotbollsklubbarna är gigantiska miljardmaskiner och att någon skulle kunna ta en liten lokalklubb och göra den stor och "inflytelserik" utan kapitalistiska förtecken är som sagt väldigt otroligt. Men Factory Records valde också att spela ett annat spel i en bransch fylld av überkommersiellt tänkande. Deras eko gör sig fortfarande hörd i dagens musik medan de stora jättarna är nere på knäna. Men som sagt, samtidigt som likheterna är intressanta är också skillnaderna stora. Faktum kvarstår dock; bollen är rund, allt kan hända.

-----------------------------------------

Och på tal om fotboll kan jag inte låta bli att jubla när Simon Bank på Aftonbladet avslutar sin artikel efter landskampen mellan Sverige och USA på det här viset:

I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic.

Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar.

Here comes the future.

You Tube är ett stort svart hål. Så känns det verkligen ibland. Jag vet att jag delar den här känslan med flera andra. Det tar liksom aldrig slut. Det känns ibland som ett bottenlöst hav eller tunneln utan slut. Det finns alltid nåt nytt man kan tänkas söka fram, ibland saker man aldrig ens fått för sig att man ville se. Oftast hamnar jag själv självklart framför klipp av olika musikartister. Men ofta mycket annat också.

En obestridbar favorit på sistone är det fem och en halv minut långa klippet jag har lagt in här nedanför. Kolla in det om du är det minsta sugen på lite 90-talsnostalgi. Det är fantastiskt skojigt. Det är ett klipp från Andres Lokko tv-program Tempo som hade på TV4. Det är otroligt roligt hur han berättar att "framtiden är kommunikation. Framtiden är information. Datorer, fax och telefoner" och sedan följer ett inslag om en man med en gigantisk mobiltelefon.

Det är självklart väldigt tacksamt att 2007 sitta och fnissa åt sådant som ansågs modernt och häftigt då på 90-talet men som nu känns stenålder. Jag fnissar också lite grann hur Andres väljer att kalla det för "sju knalladdade program". Knalladdade? Det var inte igår jag hörde det ordet. Njut:

This is my hometown.

Jag skulle kunna redogöra mina upplevelser av den eminenta Acceleratorfestivalen som pågått under helgen som varit. Jag skulle kunna berätta om hur Electrelane's gitargudinna Mia Clarke ännu en gång imponerar på mig med sina kontrollerade oväsen. Jag skulle också kunna berätta om Frida Hyvönen i en bedårande bröloppsklänning sjungandes vid ett piano om städer runt i världen. Jag skulle kunna berätta om hur Junior Boys tog sin ångestförlamade syntpop och gjorde den till funkig disco.

Om att höra Jens Lekman med band spela för mig och min älskade sittandes på gräsmattan med en varsin burköl medan solen höll på att gå ner. Eller hur Jamie T nästan rev ner tältet med sina punkigt moderna folksånger om livet i London-förorten Wimbledon så att orden hopades på varandra. Eller hur The Studio med knarkig ljussättning genomförde sin älskvärda hyllning till Factory Records, Madchester, brittiskt 80-tal och Bez.

Men just nu har jag bara två brottsycken ur två olika exemplar av svensk poplyrik snurrandes i mitt huvud. Där båda cirkulerar kring ämnet komma från en liten stad/flytta till en storstad/komma tillbaka till småstaden. Ena exemplet kommer från ett band som varit med ett tag och släppt en stor mängd album; Eldkvarn. Låten kommer från deras senaste album Svart Blogg och heter Fulla För Kärlekens Skull:

Söndagskväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner. Vi svor eden när vi var unga 'alla för en' vad som än händer. Men det vilda livet red mig. Nån reser och nån blir kvar. Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav. Nu går jag gator genom minnen genom spårvagnars larm, genom röken från fabrikerna, innan alla jobb försvann. Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen. Det här är för dom som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.

Det andra exemplet är av ett mycket yngre popband som än så länge bara get ifrån sitt ett album. Peggy Lejonhjärta, heter dom och låten heter AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan. Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat. Bland Stockholms andra landsortsbarn vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat. Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas. Men här är trendset diktatur. Vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg. Vi tar ett tåg hem över jul.Runt granen viskas det om dialekt och attityd.

Det som jag främst tycker är fint med de här två exemplen är att vill höja statusen för unga att jobba inom äldrevården; "Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas" och "Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav". Och det är fint hur de hyllar sina små hemstäder. En sentimental blick på sin ungdoms tid. Jag blir lite rörd eftersom jag själv flyttat till från lilla byn till storstaden.

Men det är ju inte helt oproblematiskt. Peggy Lejonhjärta sjunger ju: "Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat." Och i Jens Lekmans nya singel Friday Night At The Drive-In Bingo sjunger han, göteborgsgrabben, hur han föreställer sig folk på landet att vara öppna och snälla men att det visar sig att de egentligen är väldigt fördomsfulla och har stora svarta hundar som biter dig. Haha. Ja, det finns ju en anledning varför jag och de flesta av mina vänner inte längre bor kvar i Dalarna utan har flytt till Stockholm och Göteborg.

Gimme deathpunk, baby!

Idag börjar årets Hultsfredsfestivalen och allt jag kan säga är bara att fy fan vad glad jag är att jag inte är där. Jag tycker inte om att bo i tält, jag hatar att vara oren och majoriteten av artisterna på Hultsfredsfestivalen tilltalar mig inte. Och i ärlighetens namn så är ju festivalspelningar sällan bra. Jag har inget emot att supa flera dagar i sträck. Inte alls. Men det måste vara med lyxen att kunna springa hem till sitt eget hem och sova och duscha när jag vill om jag ska trivas. Folk snackar om stämningen och att man träffar mycket olika folk. Men jag känner aldrig av någon schysst stämning och tycker bara att folk på festivaler verkar vara dumma i huvudet.

Nåväl, ett av banden som står på största scenen på Hultsfredsfestivalen i helgen, det norska deathpunkbandet Turbonegro, som gjorde ett skojigt uttalande i senaste Nöjesguiden apropå sin festivalspelning och varför den alltid ser likadan ut:

"Konstnärlig utveckling" är en högerkonspiration för att undertrycka den hårt arbetande artisten. Vi kommer aldrig att snudda vid musik som ens påminner om Andres Lokko.

Först tyckte jag det var ofantligt roligt sagt och en intressant synvinkel på konstnärskapets ideologi. Men vid en andra läsning blev jag mer fundersam och vid en tredje koll så kändes uttalandet lite fel ute. Och allt det här förutsatt att de menar allvar här vilket man kanske inte ska vara helt säker på vad gäller just Turbonegro (uttalandet kan ju också baseras på att de enbart vill vara den diametrala motsatsen till allt som har med herr Lokko att göra, vilket härstammar från den fina idén att man formar sitt konstnärskap först och främst utifrån vad man ogillar och inte vill vara som). Men om jag väljer att ta det på största allvar så finns det ju en del hål i resonemanget om man säger så.

Ok att de snackar om artistskapet som ett arbete, det låter ju hyggligt "vänster" kanske även om jag vet att det finns radikaler som skulle motsätta sig den idén. Men att aldrig förändras och utvecklas låter ju...konservativt! Att saker och ting ska få vara som dom alltid varit är väl en högeridé om något? Och även om man själv vägrar förändras så förändras ju världen och allt omkring en, man stiger ju aldrig ner i samma flod två gånger, som det heter! Att släppa en skiva med deathpunk 2005 är inte riktigt samma sak som att släppa en skiva med deathpunk 2007 hur gärna än Turbonegro vill att dom ska få göra det i ett tidlöst vakuum. Pop - och rockmusik bör vara en färskvara men också, för all del, gärna av återvinningsbart material.

Silly Crimes?

Det har varit märkbart tyst sen The Tough Alliance hyllade de främlingsfientliga rockbandet Ultima Thule i senaste numret av gratistidningen Rodeo. Eller det kanske bara är jag som missat en massa? Eller är folk för fega för att uttala sig emot de senaste årens mest hypade svenska popakt? Vad jag har sett och hört är det bara DN På Stan som gjorde en liten notis av det samt musikskribenten Pierre Hellqvist som på musiktidingen Sonics hemsida tagit allra mest avstånd ifrån deras uttalande. Han väljer att hålla TTA utanför sin lista över årets hitills bästa album p g a sin hyllning nationalistrockarna.

Men annars har det varit tyst. Kanske är det inte så många som tar ett gratis exemplar av Rodeo och läser den? Kanske är det inte så många som bryr sig om vad ett litet indiepopband tycker om saker och ting? Fast både Rodeo som tidning och TTA som popband känns som ganska inflytelserika i den lilla ankdamm i Sverige som bryr sig om pop, mode och konst. Så jag tycker nog ändå att det är märkligt tyst.

DN På Stan skriver under rubriken "Ultima hipsters":

Ingen blir upprörd av Tough Alliance playbackframträdanden längre. Därför har den hajpade duon höjt ribban för sina provokationer. De säger i Rodeo att Ultima Thule "skrev extremt vackra melodier". Göteborgarna är knappast nationalister men en av dem känner igen sig i "utanförskapet och kompromisslösheten". Med tanke på vilken status Tough Alliance har just nu blir vi inte förvånade om det dj:as patriotisk vikingarock på Riche redan ikväll.

Tough Alliance säger i intervjun vid samtal om politisk musik att de kan tycka om att lyssna på Ultima Thule för att "reta tråkmånsar". De säger dock i samma andetag att de gillar den politiska musiken i Afrika och Sydamerika men framför allt uppskattar de Centralasiatisk. När intervjuaren Marcus Joons frågar vad de ser i Ultima Thule svarar en av dem:

En massa kärlek och hängivenhet som på grund av dålig smak, brist på intelligens och ett hårt och exkluderande samhälle har förvandlats till missriktat hat. Jag känner igen mig i utanförskapet och kompromisslösheten och dessutom skrev de extremt vackra melodier. Ultima Thule berättar väldigt mycket om skådespelssamhället. Den som bara ser de ytliga budskapen borde inte få kalla sig tänkande människa.

Pierre Hellqvist skriver på Sonics hemsida att det riktigt läskiga i uttalandet är inte att det pratas om att Ultima Thule är bra (frågar du mig hör jag musikaliskt ingen skillnad mellan dem och your average local punk band) utan att de säger i intervjun att de "kan känna igen sig i deras »utanförskap«. Hey, du har inte provat att försöka identifiera dig med de människor som tvingas lämna sina hemländer?"

Det har påminner ju onekligen ganska tydligt om när vissa popartister gör klumpiga uttalanden som t ex nu senast när Bryan Ferry hyllade den nazistiska estetiken. Men här kanske det finns en skillnad. Ferry gjorde ju i sin ursäkt tydligt att han avsåg bara konsten inte politiken. När TTA nämner "utanförskapet och kompromisslösheten" så känns det ganska politiskt. Men det här är kanske också bara ett försök av dem att hitta nya vägar att provocera och röra om i grytan? Isåfall får man väl ändå starkt ifrågasätta deras val av provokationer?

Det känns lika dumt och ogenomtänkt som när David Bowie i mittan av 70-talet tyckte att Storbritanien skulle må bra av en fascistisk diktatur. Eller finns det en poäng i det här? Att vår kultur blivit alldeles för stagnerad och nergyttjad i politisk korrekthet? Har alla post-koloniala teorier och genusteorier förlamat konsten? Eller är det här bara ett urbota dumt uttalande av två förvirrade ungdomar från medelklass-Göteborg som fått alldeles för mycket uppmärksamhet och inflytande?

Jag hoppas diskussionen kommer att fortsätta i högre grad än vad den gjort tidigare.

----------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt vill jag pusha för Slummer igen. Nytt grymt nummer ute nu. Jag tipsar bland annat om två bra sommarskivor och gör en intervju med Juni Järvi.