Here comes the future.

You Tube är ett stort svart hål. Så känns det verkligen ibland. Jag vet att jag delar den här känslan med flera andra. Det tar liksom aldrig slut. Det känns ibland som ett bottenlöst hav eller tunneln utan slut. Det finns alltid nåt nytt man kan tänkas söka fram, ibland saker man aldrig ens fått för sig att man ville se. Oftast hamnar jag själv självklart framför klipp av olika musikartister. Men ofta mycket annat också.

En obestridbar favorit på sistone är det fem och en halv minut långa klippet jag har lagt in här nedanför. Kolla in det om du är det minsta sugen på lite 90-talsnostalgi. Det är fantastiskt skojigt. Det är ett klipp från Andres Lokko tv-program Tempo som hade på TV4. Det är otroligt roligt hur han berättar att "framtiden är kommunikation. Framtiden är information. Datorer, fax och telefoner" och sedan följer ett inslag om en man med en gigantisk mobiltelefon.

Det är självklart väldigt tacksamt att 2007 sitta och fnissa åt sådant som ansågs modernt och häftigt då på 90-talet men som nu känns stenålder. Jag fnissar också lite grann hur Andres väljer att kalla det för "sju knalladdade program". Knalladdade? Det var inte igår jag hörde det ordet. Njut:

This is my hometown.

Jag skulle kunna redogöra mina upplevelser av den eminenta Acceleratorfestivalen som pågått under helgen som varit. Jag skulle kunna berätta om hur Electrelane's gitargudinna Mia Clarke ännu en gång imponerar på mig med sina kontrollerade oväsen. Jag skulle också kunna berätta om Frida Hyvönen i en bedårande bröloppsklänning sjungandes vid ett piano om städer runt i världen. Jag skulle kunna berätta om hur Junior Boys tog sin ångestförlamade syntpop och gjorde den till funkig disco.

Om att höra Jens Lekman med band spela för mig och min älskade sittandes på gräsmattan med en varsin burköl medan solen höll på att gå ner. Eller hur Jamie T nästan rev ner tältet med sina punkigt moderna folksånger om livet i London-förorten Wimbledon så att orden hopades på varandra. Eller hur The Studio med knarkig ljussättning genomförde sin älskvärda hyllning till Factory Records, Madchester, brittiskt 80-tal och Bez.

Men just nu har jag bara två brottsycken ur två olika exemplar av svensk poplyrik snurrandes i mitt huvud. Där båda cirkulerar kring ämnet komma från en liten stad/flytta till en storstad/komma tillbaka till småstaden. Ena exemplet kommer från ett band som varit med ett tag och släppt en stor mängd album; Eldkvarn. Låten kommer från deras senaste album Svart Blogg och heter Fulla För Kärlekens Skull:

Söndagskväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner. Vi svor eden när vi var unga 'alla för en' vad som än händer. Men det vilda livet red mig. Nån reser och nån blir kvar. Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav. Nu går jag gator genom minnen genom spårvagnars larm, genom röken från fabrikerna, innan alla jobb försvann. Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen. Det här är för dom som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.

Det andra exemplet är av ett mycket yngre popband som än så länge bara get ifrån sitt ett album. Peggy Lejonhjärta, heter dom och låten heter AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan. Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat. Bland Stockholms andra landsortsbarn vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat. Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas. Men här är trendset diktatur. Vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg. Vi tar ett tåg hem över jul.Runt granen viskas det om dialekt och attityd.

Det som jag främst tycker är fint med de här två exemplen är att vill höja statusen för unga att jobba inom äldrevården; "Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas" och "Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav". Och det är fint hur de hyllar sina små hemstäder. En sentimental blick på sin ungdoms tid. Jag blir lite rörd eftersom jag själv flyttat till från lilla byn till storstaden.

Men det är ju inte helt oproblematiskt. Peggy Lejonhjärta sjunger ju: "Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat." Och i Jens Lekmans nya singel Friday Night At The Drive-In Bingo sjunger han, göteborgsgrabben, hur han föreställer sig folk på landet att vara öppna och snälla men att det visar sig att de egentligen är väldigt fördomsfulla och har stora svarta hundar som biter dig. Haha. Ja, det finns ju en anledning varför jag och de flesta av mina vänner inte längre bor kvar i Dalarna utan har flytt till Stockholm och Göteborg.

Gimme deathpunk, baby!

Idag börjar årets Hultsfredsfestivalen och allt jag kan säga är bara att fy fan vad glad jag är att jag inte är där. Jag tycker inte om att bo i tält, jag hatar att vara oren och majoriteten av artisterna på Hultsfredsfestivalen tilltalar mig inte. Och i ärlighetens namn så är ju festivalspelningar sällan bra. Jag har inget emot att supa flera dagar i sträck. Inte alls. Men det måste vara med lyxen att kunna springa hem till sitt eget hem och sova och duscha när jag vill om jag ska trivas. Folk snackar om stämningen och att man träffar mycket olika folk. Men jag känner aldrig av någon schysst stämning och tycker bara att folk på festivaler verkar vara dumma i huvudet.

Nåväl, ett av banden som står på största scenen på Hultsfredsfestivalen i helgen, det norska deathpunkbandet Turbonegro, som gjorde ett skojigt uttalande i senaste Nöjesguiden apropå sin festivalspelning och varför den alltid ser likadan ut:

"Konstnärlig utveckling" är en högerkonspiration för att undertrycka den hårt arbetande artisten. Vi kommer aldrig att snudda vid musik som ens påminner om Andres Lokko.

Först tyckte jag det var ofantligt roligt sagt och en intressant synvinkel på konstnärskapets ideologi. Men vid en andra läsning blev jag mer fundersam och vid en tredje koll så kändes uttalandet lite fel ute. Och allt det här förutsatt att de menar allvar här vilket man kanske inte ska vara helt säker på vad gäller just Turbonegro (uttalandet kan ju också baseras på att de enbart vill vara den diametrala motsatsen till allt som har med herr Lokko att göra, vilket härstammar från den fina idén att man formar sitt konstnärskap först och främst utifrån vad man ogillar och inte vill vara som). Men om jag väljer att ta det på största allvar så finns det ju en del hål i resonemanget om man säger så.

Ok att de snackar om artistskapet som ett arbete, det låter ju hyggligt "vänster" kanske även om jag vet att det finns radikaler som skulle motsätta sig den idén. Men att aldrig förändras och utvecklas låter ju...konservativt! Att saker och ting ska få vara som dom alltid varit är väl en högeridé om något? Och även om man själv vägrar förändras så förändras ju världen och allt omkring en, man stiger ju aldrig ner i samma flod två gånger, som det heter! Att släppa en skiva med deathpunk 2005 är inte riktigt samma sak som att släppa en skiva med deathpunk 2007 hur gärna än Turbonegro vill att dom ska få göra det i ett tidlöst vakuum. Pop - och rockmusik bör vara en färskvara men också, för all del, gärna av återvinningsbart material.

Silly Crimes?

Det har varit märkbart tyst sen The Tough Alliance hyllade de främlingsfientliga rockbandet Ultima Thule i senaste numret av gratistidningen Rodeo. Eller det kanske bara är jag som missat en massa? Eller är folk för fega för att uttala sig emot de senaste årens mest hypade svenska popakt? Vad jag har sett och hört är det bara DN På Stan som gjorde en liten notis av det samt musikskribenten Pierre Hellqvist som på musiktidingen Sonics hemsida tagit allra mest avstånd ifrån deras uttalande. Han väljer att hålla TTA utanför sin lista över årets hitills bästa album p g a sin hyllning nationalistrockarna.

Men annars har det varit tyst. Kanske är det inte så många som tar ett gratis exemplar av Rodeo och läser den? Kanske är det inte så många som bryr sig om vad ett litet indiepopband tycker om saker och ting? Fast både Rodeo som tidning och TTA som popband känns som ganska inflytelserika i den lilla ankdamm i Sverige som bryr sig om pop, mode och konst. Så jag tycker nog ändå att det är märkligt tyst.

DN På Stan skriver under rubriken "Ultima hipsters":

Ingen blir upprörd av Tough Alliance playbackframträdanden längre. Därför har den hajpade duon höjt ribban för sina provokationer. De säger i Rodeo att Ultima Thule "skrev extremt vackra melodier". Göteborgarna är knappast nationalister men en av dem känner igen sig i "utanförskapet och kompromisslösheten". Med tanke på vilken status Tough Alliance har just nu blir vi inte förvånade om det dj:as patriotisk vikingarock på Riche redan ikväll.

Tough Alliance säger i intervjun vid samtal om politisk musik att de kan tycka om att lyssna på Ultima Thule för att "reta tråkmånsar". De säger dock i samma andetag att de gillar den politiska musiken i Afrika och Sydamerika men framför allt uppskattar de Centralasiatisk. När intervjuaren Marcus Joons frågar vad de ser i Ultima Thule svarar en av dem:

En massa kärlek och hängivenhet som på grund av dålig smak, brist på intelligens och ett hårt och exkluderande samhälle har förvandlats till missriktat hat. Jag känner igen mig i utanförskapet och kompromisslösheten och dessutom skrev de extremt vackra melodier. Ultima Thule berättar väldigt mycket om skådespelssamhället. Den som bara ser de ytliga budskapen borde inte få kalla sig tänkande människa.

Pierre Hellqvist skriver på Sonics hemsida att det riktigt läskiga i uttalandet är inte att det pratas om att Ultima Thule är bra (frågar du mig hör jag musikaliskt ingen skillnad mellan dem och your average local punk band) utan att de säger i intervjun att de "kan känna igen sig i deras »utanförskap«. Hey, du har inte provat att försöka identifiera dig med de människor som tvingas lämna sina hemländer?"

Det har påminner ju onekligen ganska tydligt om när vissa popartister gör klumpiga uttalanden som t ex nu senast när Bryan Ferry hyllade den nazistiska estetiken. Men här kanske det finns en skillnad. Ferry gjorde ju i sin ursäkt tydligt att han avsåg bara konsten inte politiken. När TTA nämner "utanförskapet och kompromisslösheten" så känns det ganska politiskt. Men det här är kanske också bara ett försök av dem att hitta nya vägar att provocera och röra om i grytan? Isåfall får man väl ändå starkt ifrågasätta deras val av provokationer?

Det känns lika dumt och ogenomtänkt som när David Bowie i mittan av 70-talet tyckte att Storbritanien skulle må bra av en fascistisk diktatur. Eller finns det en poäng i det här? Att vår kultur blivit alldeles för stagnerad och nergyttjad i politisk korrekthet? Har alla post-koloniala teorier och genusteorier förlamat konsten? Eller är det här bara ett urbota dumt uttalande av två förvirrade ungdomar från medelklass-Göteborg som fått alldeles för mycket uppmärksamhet och inflytande?

Jag hoppas diskussionen kommer att fortsätta i högre grad än vad den gjort tidigare.

----------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt vill jag pusha för Slummer igen. Nytt grymt nummer ute nu. Jag tipsar bland annat om två bra sommarskivor och gör en intervju med Juni Järvi.

Stop being influenced by fools.

Fredrik Virtanen är rolig. I lördags skrev han en krönika om hur man inte måste likna alla andra (läs här). Han talar högtidligt om kulturens likriktning och hur alla spännande alternativ blir färre och färre. Och, tro det eller ej, så citerar han Bob Dylan minsann. Karln måste ju ha något slags rekord i att skriva, referera, tipsa, nämna Dylans namn.

Förutom att allt känns som ett jättetröttsamt och typiskt gubbigt "det-var-bättre-förr"-snack på en otroligt ytlig nivå (så som sig passar och får plats på Aftonbladets Nöjeslivs sidor) så gillar jag avslutningen bäst. Så vad är då Virtanens alternativ till svennifieringen av vår kultur? Jo, vi ska titta mer på Sopranos istället för Grey's Anatomy och vi ska också hellre kolla in den senaste Scorsese-filmen än Spielbergs dito.

Wow, Fredrik! Jag är helt övertygad att så fort det händer så kommer vår kultur helt plötsligt bli fylld av fritänkare och vi slipper den masskonformitet av kulturen som vi har idag. För nu har vi helt plötsligt bytt ut en amerikansk vit gubbe till filmregissör (Spielberg) till en annan vit amerikansk filmregissör (Scorsese) samt byt ut en amerikansk tv-serie (Grey's Anatomy) till en annan amerikanske tv-serie (Sopranos).

När jag läser det där tänker jag att det kanske inte alls blir fel för att folket får bestämma (som leder till mer kommersialism och mindre artisteri, enligt Fredrik) utan för att vi lyssnar alldeles för mycket vad korkade Aftonbladet-krönikörer tycker att vi ska titta och lyssna på. Så mitt råd blir också, precis som Fredrik, att influeras av vad Dylan sjöng: "stop being influenced by fools".

Young Hearts.

Wow! Kalle J är tillbaka. Och efter en liten besvikelse till debutalbum känns det här som ett styrkebesked helt klart. På nya singeln och videon "Vingslag" medverkar Johan Tuvesson, sångare i Nicolas Makelberge, som gästvokalist. Det tillsammans med fina Burt Bacharach-stråkar skapar en poplåt i sann The Avalanches-klass. Och självklart, och som vanligt, en jättefin video av Marcus Söderlund.

Doubts Even Here.

Ett av mina absoluta favoritband verkar ha bestämt sig för att lägga av. Men inte gråter jag för det. New Order slutade vara briljanta när 80-tal blev 90-tal och har sedan dess bara sporadiskt gett ifrån sig något minnesvärt. För de var verkligen ett 80-talsband. Ett av årtiondets största med hård konkurrens från Pet Shop Boys, Style Council, Orange Juice, Jesus & Mary Chain, The Stone Roses och The Smiths (Oj, gick det att få en samling mer anglofila band?).

New Order är nästan mer att betrakta som ett singelband än som ett albumband. Missförstå mig inte nu, de släppte några av 80-talets bästa album helt klart (kanske framför allt Power, Corruption & Lies, Low-Life och Technique)men kanske kan det inte riktigt mäta sig med de nivåer de lyckades nå på deras singlar de släppta som inte fanns med på deras fullängdare.

Everything's Gone Green, Temptation, Confusion, Thieves Like Us, Shellshock, Here To Stay och många fler. Det där är fantastiska poplåtar överträffade av mycket få band. Och tillsammans med albumens mer experimentella sidor lyckades de trolla fram ett sjukt inflytelserikt sound. Det märks inte minst på dagens svenska indiescen där "Peter Hook-basgångarna" står som spön i backen.

Tyvärr har det gjort New Order till en ganska tröttkörd referens. Det är sällan jag hör ett band som de influerat som jag gillar. De flesta känns som de missförstått vad dom handlade om. De flesta härmar bara ett 80-talssound med ett sorts nostalgiskt skimmer. Det får mig att känna lite äckelkänslor men så fort jag får höra originalplattorna från när det begav sig försvinner dom och jag blir glad igen.

-----------------------

Gå gärna in på kultursajten Slummers hemsida och läs nya numret. Där finns bland annat en text av mig om Häpna i Botkyrka Konsthall.

Greetings from Midsommarkransen, Hägersten.

CD 1
01 The Tough Alliance Sailing Is Not A Crime
02 Tracey Thorn Grand Canyon
03 Action Biker Eating Noddemix
04 Peter Nilsson Song For Stina
05 Broadcast Ominous Cloud
06 Kuryakin Take My Hand
07 Electrelane To The East
08 Most Valuable Players Guess My Name
09 Feist My Man My Moon
10 Erik De Vahl Brdzola
11 Chromatics In The City
12 The Studio Self Service
13 Cacoy Yoko Majikick Ono
14 A Sunny Day In Glasgow 5:15 Train
15 The Metronomes Cub
16 Dr. Dog We All Belong

CD 2
01 LCD Soundsystem Get Innocous
02 Differnet Revolution Nein
03 Young Marble Giants Choci Loni
04 The Honeydrips (Lack Of) Love Will Tear Us Apart
05 Panda Bear Take Pills
06 Quiet Village Too High Too Move
07 Blonde Redhead 23
08 Ben Watt North Marine Drive
09 Field Music Kingston
10 Kleerup With Every Heartbeat feat. Robyn (Meat Boys-Remix)
11 Jamie T Brand New Bass Guitar
12 Dwayne Sodahberk White Hand
13 Mahogany The View From The People Wall
14 Todd Terje Eurodans
15 The Radio Dept. We Made The Team
16 Air France Never Content

First Class Riot.

The Tough Alliance nya singel och video "First Class Riot". Wow! Fantastisk pop av en fantastisk duo. Referserna till Orange Juice omslag till albumet "You Can't Hide Your Love Forever" är tydliga och vackra. Popmusik blir inte bättre och roligare än så här.

The Classical.

Det intressanta är inte vad som är en klassiker, utan vad som gör en klassiker intressant här och nu. Det räcker inte att ge ut böcker som bara är bra, eller för den delen briljanta, och placera dem i samma serie. För att en klassiker ska vara intressant här och nu kanske den behöver bara icke-konformistisk, spretig och jobbig, litterärt eller politiskt problematisk. En klassiker som får en att känna sig nöjd med sig själv och som bara bekräftar ens världsbild är inte relevant.

Kände bara att jag var tvungen citera Pietro Maglio från gårdagens DN-artikel om återutgivningen av klassiska böcker. Ett tänkvärt uttalande som skulle kännas viktig i den absurda och nu avsomnade debatten om en svensk litteratur kanon anförd av det främlingsfientliga partiet Folkpartiet.

Men också tänkvärt i den bemärkelsen att litteraturen alltid erbjuder en plågsam sanning som ofta sticker dig själv, dina vänner samt makthavare i ögonen. Litteratur värd att läsas för att den bråkar med gamla konventioner, vill bryta loss och slå ett slag för förändring. Och för att få förändring behövs att man omvärderar sin världsbild. Den bästa litteraturen har alltid erbjudit den sortens revision.

Ett till citat som jag också tycker passar in väldigt bra här kommer från Jarvis Cocker (så klart), från en intervju med Pitchfork:

Culture shouldn't be a pacifying thing. It shouldn't be something you passively accept. I think it should be something that, in some ways, is quite disruptive - makes you think and question things, and actually sparks debate. And a lot of time now, people use culture and music and films and stuff in the same ways you use them on kids. If the kids are driving you mad and chucking stuff around the house, you put a Disney CD or DVD on, and they shut up and watch it, and you get some peace. I've done it. I feel guilty about it sometimes, but I do it. And I think that kind of thing, in some ways, has moved into adult culture as well.