Minnan av aprilhimlen

Queens Park, London april 2005.


Faluån, Falun april 2004.

I helgen beger jag mig ner till Göteborg to meet and greet with some old friends of mine. Det blir andra helgen i rad som jag håller mig undan Stockholm efter dom två toppenhelgerna jag hade här i huvudstan i början av den här måndaden. Jag verkar liksom undermedvetet tro att jag inte kan toppa dem så jag håller mig undan. Men så kan jag väl inte göra hela tiden framöver?

Dagens låt: Kuryakin - Onie

Alan Ball. Hjälte.

Ibland får man för sig att en tragisk vardag är mer verklig än en lycklig vardag. Men sanningen är väl någonstans där mitt emellan? De flesta dagarna är väl varken tragiska eller sorglösa; de flesta dagarna bara flyter på utan att man känner något speciellt. Där finns också svårigheten med en TV-dramaserie; det finns hela tiden ett krav från publiken att bli underhållen. Det finns en begäran att det vi tittar på ska vara dramatiskt och spännande, samtidigt som de flesta människors liv väldigt sällan innehåller just dramatik och spänning. TV-serien blir mer en avkoppling från vardagen än en förlängning av den. Det gör att TV-serier kommer ganska långt ifrån något anspråk på att vara en någorlunda återgivning av verkligheten. Och sällan är det något som problematiseras eller ifrågasätts.

Den amerikanska HBO- producerade dramaserien Six Feet Under gör kanske vid en första anblick inte mer anspråk än någon annan dramaserie att vara en närmre verklighetsåtergivning. Den utspelar sig hos en familj i Los Angeles som driver en begravningsbyrå och redan där kanske man har ett anslag som ter sig dystrare än den genomsnittlige familjens modus; hela deras tillvaro präglas av död. I början av varje avsnitt inträffar en dödsolycka som ger avtryck i resten av avsnittet och vars offer blir deras begravningsbyrås uppgift att hand om.

Det är inte så konstigt att man såg, och fortfarande ser, Six Feet Under som en ganska osannolik succé. En tungsint TV-serie om en begravningsbyrå där alla karaktärerna verkar ha en destruktiv relation till både sina familjemedlemmar och sina livspartners är knappast något man kan koppla av till och obekymrat ögna igenom. För den behandlar döden som något påtagligt närvarande i vår tillvaro som är svår att ignorera. I en intervju i Expressen i februari 2002 inför seriens premiär säger seriens skapare Alan Ball att döden ” är något som är ständigt närvarande i våra liv, men samtidigt något som vår kultur hela tiden säger till oss att vi ska ignorera. Nästan all popkultur predikar att vi ska vara evigt unga. Snygga, vältränade, superglada. Följden blir att nästan alla går runt och känner sig misslyckade på ett eller annat sätt. Alla har komplex för att det inte lever ett idealliv. Den egentliga verkligheten, där döden hela tiden är närvarande, förträngs däremot helt.”


Familjen Fischer.

Här talar Alan om ”den egentliga verkligheten”, vad det innebär exakt är jag osäker på men jag tror ändå att jag vet vad han pratar om. Det är en verklighet, precis som serien ofta skildrar, som är lite pinsam och något man helst inte pratar om men som väldigt många känner igen sig i. Ofta används rent övernaturliga inslag för att förstärka verkligheten: i varje avsnitt förekommer minst en gång där en levande möter, och kanske till och med pratar med, en död människa. Se där, en pinsam verklighet som väldigt få skulle prata om.

Kanske känns karaktärerna i Six Feet Under så verkliga för att de som alla andra människor så uppenbart visar upp sina fel och brister mitt framför ögonen på oss hur pinsamma och jobbiga de än må vara? Man ser att de sviker sina närmaste gång på gång, men man förlåter dem för att man älskar dem så mycket och man vet att de, innerst inne, bara vill väl. Dom gör om samma misstag gång på gång; de lär sig aldrig, de säger en sak men menar en annan och de dras till människor som de vet inte är bra för dem.

Visst målar Six Feet Under upp en familjs vardag på ett allt jämnt mörkt och djupt tragiskt sätt; ibland verkar det inte finnas några ljuspunkter eller tecken på en bättre framtid för dem. Men samtidigt skildras karaktärerna med en sådan värme och empati att man inte kan låta bli att känna en sorts närhet och medkänsla med dem. En sådan närhet och medkänsla som man skulle känna om det vore grannfamiljen och deras tragiska livsöde.


Victoria Bergsman. Hjälte.

På The Concretes hemsida kan man nu titta på videon till deras nya singel "Chosen One". Videon är jävligt twee på något sånt där gulligt, poppigt sätt. Låten är också en väldigt poppig sak med fina gitarrer som för tankarna till Primal Screams "Gentle Tuesday".
http://www.theconcretes.com/ Klicka sen på "Downloads".

Ny musik 20060219.

Gentle Touch - Smedby [ladda hem mp3]
En vacker, fluffig 80-talsinspirerad synthpopslåt. Jag vet att det är typ inflation med sådana band just nu men det här en sån bra låt att ingen borde missa den.


Andreas Matsson - You're never lonely when the band plays [ladda hem mp3]
Jag var aldrig någon riktig Popsicle-skalle även fast jag tyckte att de hade sin stunder. Men Andreas första singel från hans kommande platta på Hybris är mycket fin.


Jens Lekman - Jag tyckte hon sa lönnlöv [ladda hem mp3]
Jens har tydligen en paus nu men jag hittade den här svenska versionen av Maple Leaves som i engelsk version i min bok är en av de allra popsinglar som någonsin släppts i Sverige.

Tough Alliance hemsida blir bara roligare och roligare: http://www.thetoughalliance.com/

Dagens låt: Elbow - Powder Blue

Colossal Youth

Dagens klassiker: Young Marble Giants - Colossal Youth [album]

Young Marble Giants första och enda album från 1980 (fanns på demo redan året innan) verkar skönja en ny morgon av inspirerade lärljungar inom svensk indie just nu. Men det kanske inte är framför allt deras inflytelserika och minimalistiska post punk-ljudbild som har tagits i aktning utan mer själva låtarna. På Differnets andra album som kom förra året fanns YMG's 'Searching For Mr. Right' med i en suggestiv version med en elektronisk klangbild som gav originalet en ny dimension.

På Friendly Noise-samlingen 'Are You Scared To Get Happy?' som kom för några veckor sedan gjorde Action Biker en briljant orgelelectro-makeover av YMG's 'Eating Noddemix'. Det framstår för mig inte så konstigt att Young Marble Giants kommer fram som ganska inflytelserika i dagens indielandskap där elektroniska inslag blir allt vanligare. Inte för att att dom är direkt elektroniska. Men med sin trummaskin, avskalade sound och enkla popmelodier så är dom ganska tacksamma för fri omtolkning och inspiration i nya mer moderna, eller ska jag säga tidstypiskt elektroniska, kostymer.

Värt, eller kanske ovärt, att nämna i sammanhanget är att Young Marble Giants också varit inspiratörer i en liten annan musikalisk sfär. Nämligen i grungen. Courtney Love's Hole gjorde en gång i mitten av nittiotalet en cover av YMG's "Credit In The Straight World" och finns på deras bästa album "Live Through This". Det visar på Young Marble Giants breda tolkningsomfattning. Köp eller ladda hem deras förträffliga 'Colossal Youth' idag och upptäck ett av 2006 mest inflytelserika band från 1980.



Här växte jag upp. Shit, vilken idyll. Jag ska spendera den här helgen där.

Dagens låt: Kings Of Convenience - Homesick

Elin och Kerstin

Jag och två tjejer som inte spottar i glasen direkt. Det var mycket skoj igår helt enkelt.

Mitt kvarter

"If I could bring you to my hood"

"Den här går ut till shonarna i mitt kvarter, till alla jävla shonar som ser vad jag ser.
Till shonarna som hänger hela dagen i centa softar står och väntar på bättre
ränta som höjer garden om det blir jidder eller knas idiits i källargångar som sniffar gas
Alkis som fimpar på trottoarer och gussar som levt på sociallen pansonerna i
alkisar som samlar fimpar på trottoaren, ensamstående gussar som lever på socialen
Pensionär som rotar i papperskorgen efter burkar, till suedis, svartskallar, zingis & turkar som arbeter hårt för att få parran att räcka ,samtidigt chackar bil ,snurrar varv för att knäcka
spärrvakten man plankar och inte säger ett knyst och om aina kommer håller han fortfarande tyst
För förorten e en djungel av betong om man skulle fått chansen skulle man gittat på en gång
Det e därför shonarna kanske gittar med flum försöker fixa bussneis ner i centrum
för arbetlös och fattiga blir bara fler men det gör inget för jag älskar mitt kvarter
Till alla shonar som ser vad jag ser ibland vill man gråta fast man går och ler
man måste titta upp får inte titta ner för allting kan hända i mitt kvarter"


Åså längtar man till våren som vanligt.

Kärlek

Jag älskar Pet Shop Boys. Jag ville bara säga det. Så här dags.

Fan jag ramla i rulltrapan vid Aspuddens tunnelbana. Har ont i benet och i armen nu. Det är pinsamt att ramla när man är full även fast man vet att alla andra som är på väg hem oxå är det.

Just nu är jag är så glad av flera anledningar. Så jag kommer antaligen att sitta här och lyssna på mina favoritlåtar tills jag typ somnar vid stolen. Jag vill aldrig att den här stunden och den här känslan ska ta slut. Jag är så van vid att någon negativ känsla har ett grepp om mig. Men inte nu. Nu är jag på topp. Å jag tänker vara vaken så länge jag bara kan. Så länge jag har den här känslan. Ååååååhhhh......Kärlek!!!

Jag förstår att du försöker vara en snäll och fin människa Håkan men det här behöver du verkligen inte be om förlåtelse för. Han är verkligen inte någonting att bry sig om överhuvudtaget. Han håller redan på att förlora publik. Men vi Håkan, vi kommer aldrig, aldrig överge dig. Inte så länge du skriver låtar som "Klubbland" och "Så Länge Du Är Med Mig".

http://expressen.se/index.jsp?a=521565

Dagens låt: Mary J Blige - Real Love

eller

Sarto - Den Vita Staden

Boxningsfilmer.

"You are the champion of my heart"
Om jag har svårt för krigsfilmer är jag däremot mycket svagare för boxningsfilmer. Jag vet inte, det kanske är Morrisseys och Klas Östergrens fel. Men det är ju alltid den där underdog-perspektivet och hämndsymboliken som man fastnar för. Att ovanstående film också har ett uppenbart klasskampstema gör inte saken sämre.

[thomazfoz] hi
[thomazfoz] what are your favorite indie bands?
[lazysod] orange juice, the embassy, saint etienne, joy division, the radio dept
[lazysod] yrs?
[thomazfoz] bright eyes, rosebuds, black rebel kmotorcycle club, cat power
[thomazfoz] are all of them indie bands?
[lazysod] you mean my favourite bands?
[thomazfoz] yeah
[lazysod] yeah i guess you can call them that...it depends on what your definition of indie is?
[thomazfoz] bands who create their own songs independent from whats going on on the media
[lazysod] can you develop that please?
[thomazfoz] they create what they want.. its not a marketing thing
[lazysod] well that can be very difficult to tell...
[thomazfoz] yeah but you feel it
[thomazfoz] a good method to distinguish them is to know if they are in the big four
[lazysod] so indie is just anti-commercial thing?
[thomazfoz] no
[thomazfoz] its the liberty to create
[thomazfoz] music for the music
[lazysod] ok


Karin Dreijer i intervju i Dagens Nyheter apropå att använda popmusik som plattform för att sprida sina politiska åsikter:
- Om man vill få ut politiska åsikter är det bättre att skriva en artikel. Annars blir musiken bara ett redskap. Låtarna har ett värde i sig. De ska inte användas för att paketera annat.

Rena känslor och nysprungen förälskelse

Merz - Dangerously Heady Love Scheme
Även fast den säkert kommer vara med i diskussionerna till 2006 fulaste skivomslag och trots att Coldplays Chris Martin hyllar dem så är det inte svårt att också se vad som är så bra med Merz. Låten här ovanför är en av skivans allra bästa.


Cacoy - Yoko Majikick Ono
Japanska Cacoy har i år äntligen fått distribution i Skandinavien av Efterklangs bolag Rumraket. Låten är tagen från deras album "Human Is Music" och finns att köpa på Dotshop (liksom Merz album).

Haha igår vann Embassy priset för bästa pop/rock på Manifestgalan. Så här löd juryns motivering: " Kraften av rena känslor, nysprungen förälskelse och musik så smärtande bra att det retar oss till vansinne. ".
Exakt, exakt, jag kan inte annat hålla med.

Andres om The Kids 'La Sociéte Nouvelle':

"Det ligger skivor över hela golvet. Chipsen trampas allt längre ner i ryamattan och grannarna ovanför ringer ilsket på dörren. Ingen öppnar. De har ju fullt upp med att hångla till St Etienne-hits, leka Peter Hook med luftbasen i vadhöjd och vråla med i Love will tear us apart.
Den förutsägbart älskvärda euforin på efterfesten som vägrar ta slut låter sig inte gärna förevigas. Men på The Kids debutalbum är solen ständigt på väg upp utanför någons andrahandskök i Midsommarkransen, Blossa starkvinsglögg det enda som finns kvar att dricka.
Ändå fortsätter La Sociéte Nouvelle sitt skamlöst publikfriande dj-set tills den allra sista gästen slocknat på badrumsgolvet."

Åh. Kärlek.

Vad är dealen med...

Vad fan är dealen med krigsfilmer? Det är bara en massa snubbar som gråter för att dom kommer på att dom saknar sin fru och sina barn och inte är så hårdbarkade när allt skjutande och pangande kommer igång, som dom en gång trodde att dom var hemma i sin lilla hemstad.

Tacka vet jag gammal klassisk filmunderhållning som Cabaret:


Inledningen till 'Cabaret' är nåt av det snyggaste jag sett koreografmässigt i filmväg. Helt makalöst faktiskt.


Dagens låt: Belle And Sebastian - Another Sunny Day
Ok, jag kanske kan vara sist i världen att förstå och uppskatta Belle And Sebastian. Men jag kan inte säga annat än att det inte alls passat mig tidigare i livet men nu helt plötsligt känns det perfekt. Har nyligen köpt in senaste skivan "The Life Pursuit" där den grymma "Another Sunny Day" finns med som man kan ladda hem från skivbolagets hemsida; högerklicka bara på titeln här ovanför och tryck sedan "Spara mål som". Dessutom går deras två första album "Tigermilk" och "If You're Feeling Sinister" varm i min ipod just nu. Det är skotsk popperfektion. Kom ihåg var ni läste det sist!