Helgen

Helgen var bra (vilket illustreras klart och tydligt på bilden här ovanför på mig från Axels lägenhet i lördags) även fast det inte blev något Mani på Marie Laveau, och om en vecka fyller man tydligen 22 år.

Sarah Records var ett fantastiskt skivbolag:

"Bands should do one single and then split-up,
fanzines finish after one flawless issue,
lovers leave in the rain at 5am and never be seen again -
Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING."

Ibland önskar jag att jag kunde upprätthålla en lika fundamental och osentimental inställning till livet. Jag gör mitt bästa.

Erich Auerbach må vara en torr analytiker, men ibland får han verkligen till det:

"Inom oss pågår ständigt en strukturerings- och tolkningsprocess vars objekt är vi själva: ständigt försöker vi tolka och strukturera vårt liv med förflutet, nu och framtid, vår omgivning, världen vi lever i, så att det för oss får en totalgestalt - låt vara att den hela tiden förändras, mer eller mindre snabbt och radikalt alltefter hur pass nöda, hågade och kapabla vi är att ta till oss nya erfarenheter som tränger sig på."

Dagens låt: Kate Bush - Cloudbusting

Mani the legend

Ikväll ska Mani dja på Marie Laveau. Jag vill dit. Igår kväll var jag och Axel på väg till en liten förfest ute i Midsommarkransen. Då berättade jag om just detta faktum och jag sa att "han är ju en legend" och "världens bästa bassist". Precis samtidigt som jag slängde ur mig det påståendet så insåg jag att det var sant. Visst, det är självklart en smaksak och det finns andra bassister som jag håller väldigt högt som Bootsy Collins, Peter Hook, Larry Graham och Jah Wooble.

Men i min bok tror jag nog ändå att Manchestersonen Mani slår högst. Han gjorde sig odödlig redan under slutet av 80-talet på en rad klassiska singlar med The Stone Roses. 1996 blev han medlem i Primal Scream som gav "their music an organically funky foundation that had been lacking." (All Music Guide)

Hans obestridbara genialitet kommer framför allt fram i The Stone Roses "She Bangs The Drum" som jag håller som en av världens bästa popsinglar. Lyssna bara på den fantastiska basgången i introt:
The Stone Roses - She Bangs The Drum [ladda hem mp3]

Mani gjorde sitt första framträdande i Primal Screams på deras femte och näst bästa platta "Vanishing Point" från 1997. På första singeln från skivan hör vi Mani spela en blytung bas och Bobby som väser fram sången:
Primal Scream - Kowalski [ladda hem mp3-klipp]

I början av Juni släpps ett nytt Primal Scream-album där de tydligen ska gått tilbaka till det tillbakalutade rock'n'roll-sound som präglade 1994-års "Give Out But Don't Give Up". Det tror jag passar dem bättre än att försöka låta moderna och följa trender som de inte så framgångsrikt gjort de senaste åren.

Därmed inte sagt att jag är helt övertygad att dom har någonting kvar att ge varken som oängsliga rockers eller som "experimentalkraut&dancerocknroll". Dom är kanske slut vid det här laget? Men Mani är fortfarande en legend och jag hoppas att jag får med mig någon till Marie Laveau ikväll.

Död ipod

Imorse trodde jag att mina ipod var död. Nej, det var inte så illa som på bilden här ovanför. Ingen fysisk skada var skedd. Dessvärre hade den verkat "hängt" sig. Den vägrade lyda några som helst order. Jag fick åka till skolan utan musik. Och det var ungefär lika hemskt och tråkigt som det låter.

Men väl i skolan fick jag den att börja fungera men då tog batterierna slut istället. Man märker att det finns en annan verklighet därute när man får höra den. Jag hoppas att jag inte behöver återvända till den igen.

Jag blir lite rörd när mina vänner citerar mig. Både Jenny och Emilia har gjort just så. Det kanske finns en framtid för mig som sprudlande citatmaskin?


The Radio Dept - The Worst Taste In Music [ladda hem mp3]
Radio Depts nya singel är här och den låter som...surprise, surprise Radio Dept! Jag är besatt av gitarren som kommer in i slutet av låten. EP:n innehåller remixar av Flow Flux Clan och Differnet. Billy Rimgard är självklart i extas inför detta faktum:

"The Worst Taste In Music« är ytterligare ett steg mot fullbordandet av The Radio Dept. som det viktigaste bandet i mitt moderna liv (d.v.s. post-25, när man ska vara desillusionerad och nostalgiskt prata om hur mycket bättre all musik var när man var 16, men hey, ingen musik jag lyssnade på då var såhär bra).

Redan när den varma syntbasen går igång på sextondelarna förstår man att The Radio Dept. anno 2006 är bättre än alla tidigare årgångar. Utan att vara samma gamla The Radio Dept. men också utan att vara något främmande. Det är utveckling med perfekt kirurgi.

The Radio Dept. är ett band som bryr sig. De bryr sig om sin musik, sina ljud, sina texter. Ingenting i »The Worst Taste In Music« ligger fel. Från de knastertorra trummorna till de drömska gitarrackorden och den tunga pianotonen är allting mixat med delikat precision. Det finns fortfarande ljudsmuts och det går alls inte att beskriva The Radio Dept. som »slicka«, men de är ändå sveriges mest välproducerade popband. Bara så att vi är på det klara med det: »Välproducerad« betyder här »en produktion som givit varje ljud exakt vad det behöver för att göra låten fulländad« snarare än den generella betydelsen »cleant och krispigt med cymbaler inspelade i Vadstena kyrka«.

The Radio Dept. är ett band som bryr sig och därför är de så tacksamma att bry sig om. När jag lyssnar på dem så får jag känslan av att låtarna är skrivna och inspelade med ett stort stort hjärta, att det inte bara är något som slängts ihop på några kvällar för att hänga med i den senaste hypen.

»The Worst Taste In Music« är en fulländad singel. Inte ens tre minuter lång så lämnar den dessutom lyssnaren helt otillfredsställd, precis som The Radio Dept. alltid gör."

Dessutom...jag trodde jag hade bestämt mig för att Death Cab For Cutie inte var min kopp av té. Men sen spelade Anne in deras låt "Transatlanticism" på en blandskiva. Och insåg att det var en låt som varit med i ett avsnitt av Six Feet Under som jag gillat väldigt mycket men jag visste inte vilka det var. Men nu vet jag och låten är fantastiskt vacker. Även fast jag vet att relationen till tv-serien och personen bakom blandskivan kan vara en starkt bakomliggande faktor till mitt tycke också. "I need you so much closer"

Edith The Kid

"Jag gör icke dikter utan jag skapar mig själv,
mina dikter äro mig vägen till mig själv"
- Edith Södergran


The Kid - Suicide In Bruxelles [ladda hem mp3]
Det är svårt att inte gilla The Kid. Inte bara för Mary-Anne Norbergs helt fantastiska röst och deras charmerande Joy Division-flirtar. Utan för deras uppenbara kärlek till vad dom själva gör. "La Sociéte Nouvelle" går fruktansvärt varm i min ipod i dessa dagar av hopp och förtvivlan.

Tamla Motown

Tillsammans med dom där fyra grabbarna från hamnstaden Liverpool i England är det amerikanska skivbolaget Tamla Motown det som förändrat och satt mest prägel på pophistorien. Från deras studio i Detroit producerades den mest fantastiska popmusiken som någonsin hörts.

Berry Gordys imperium saknar motstycke inom popmusiken. Motown hade en sådan musikalisk kraft, kärlek och kamp så att det ett tag under 60- och 70-talet hördes i varenda ton som kom från deras inspelningar.

Varje era och imperium har självklart ett slut och så också Motowns. Men deras inflytande på popmusiken är fortfarande otroligt påtaglig. Jag tänkte bara ge tre nedladdningsbara och tydliga exempel på det faktumet att deras speciella sound fortfarande lever kvar på ett eller annat sätt i dagens popmusik:


Saturday Looks Good To Me - Lift Me Up [ladda hem mp3]
SLGTM har alltid sökt efter någon sorts popperfektion och inte sällan med hjälp av Motown-inspirerat sound. Den här finns med på deras nya singel- och EP-samling "Sound On Sound" eller på deras 2004 års album "Every Night". Påminner lite smått om världens bästa Motown-låt "You Can't Hurry Love" med The Supremes.


Voxtrot - The Start Of Something [ladda hem mp3]
Kanske inte riktigt har skärpan hela vägen och är lite för lång men att låten ändå funkar bevisar bara hur effektivt och briljant det där Motown-beatet verkligen är. Lite samma skola som The Strokes "Last Nite" dock inte närmelsevis alls i samma klass


Irene - Baby, I love your way [ladda hem mp3]
Den här låten flirtar inte så lite med The Tams Northern Soul-klassiker "Be Young, Be Foolish, Be Happy". Håller också med Kristoffer Poppius på DN att är lite väl sockersött och käckt popgulligt och att det inte har någonting med det som kallas för soul att göra. Men poängen med en sån här låt är inte att man ska ta det som soul utan man ska ta det som en poplåt; då fungerar det mycket bättre.

Mycket av det som släpptes på Motown var just pop och inte soul. Allt dom ville göra var helt underbara små 3 minuterspoplåtar som kom ut till allas radioapparater genom världen.

Dessutom...alla som älskar Simpsons måste bara ladda hem och se det här:
http://www.themailout.co.uk/video/simpsons.mpg
Sjukt kul!

Ny musik 20060303

Kuryakin - Snow [ladda hem mp3]
Kuryakins bidrag "Onie" (ladda hem här) till Friendly Noise-samlingen "Are you scared to get happy?" var en av mina favoriter bland alla karameller i den sprudlande mängden av mycket lovande unga svenska förmågor i det pop/elektroniska landskapet. "Snow" är en ny låt av dem.


Cannonball Jane - Slumber Party [ladda hem mp3]
En mycket tydlig Saint Etienne-inspirerad historia; så klart att jag charmas vilkorslöst av den.


Acid House Kings feat. Don Lennon - Tonight Is Forever [ladda hem mp3]
Har inte lyssnat så mycket på Acid House Kings men den här med Don Lennon på sång gillade jag.

Äntligen känns det som det kom en krönika ur karln som det var lite glöd i:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_11987219.asp

Party

Man lever bara en gång.

Minnan av aprilhimlen

Queens Park, London april 2005.


Faluån, Falun april 2004.

I helgen beger jag mig ner till Göteborg to meet and greet with some old friends of mine. Det blir andra helgen i rad som jag håller mig undan Stockholm efter dom två toppenhelgerna jag hade här i huvudstan i början av den här måndaden. Jag verkar liksom undermedvetet tro att jag inte kan toppa dem så jag håller mig undan. Men så kan jag väl inte göra hela tiden framöver?

Dagens låt: Kuryakin - Onie

Alan Ball. Hjälte.

Ibland får man för sig att en tragisk vardag är mer verklig än en lycklig vardag. Men sanningen är väl någonstans där mitt emellan? De flesta dagarna är väl varken tragiska eller sorglösa; de flesta dagarna bara flyter på utan att man känner något speciellt. Där finns också svårigheten med en TV-dramaserie; det finns hela tiden ett krav från publiken att bli underhållen. Det finns en begäran att det vi tittar på ska vara dramatiskt och spännande, samtidigt som de flesta människors liv väldigt sällan innehåller just dramatik och spänning. TV-serien blir mer en avkoppling från vardagen än en förlängning av den. Det gör att TV-serier kommer ganska långt ifrån något anspråk på att vara en någorlunda återgivning av verkligheten. Och sällan är det något som problematiseras eller ifrågasätts.

Den amerikanska HBO- producerade dramaserien Six Feet Under gör kanske vid en första anblick inte mer anspråk än någon annan dramaserie att vara en närmre verklighetsåtergivning. Den utspelar sig hos en familj i Los Angeles som driver en begravningsbyrå och redan där kanske man har ett anslag som ter sig dystrare än den genomsnittlige familjens modus; hela deras tillvaro präglas av död. I början av varje avsnitt inträffar en dödsolycka som ger avtryck i resten av avsnittet och vars offer blir deras begravningsbyrås uppgift att hand om.

Det är inte så konstigt att man såg, och fortfarande ser, Six Feet Under som en ganska osannolik succé. En tungsint TV-serie om en begravningsbyrå där alla karaktärerna verkar ha en destruktiv relation till både sina familjemedlemmar och sina livspartners är knappast något man kan koppla av till och obekymrat ögna igenom. För den behandlar döden som något påtagligt närvarande i vår tillvaro som är svår att ignorera. I en intervju i Expressen i februari 2002 inför seriens premiär säger seriens skapare Alan Ball att döden ” är något som är ständigt närvarande i våra liv, men samtidigt något som vår kultur hela tiden säger till oss att vi ska ignorera. Nästan all popkultur predikar att vi ska vara evigt unga. Snygga, vältränade, superglada. Följden blir att nästan alla går runt och känner sig misslyckade på ett eller annat sätt. Alla har komplex för att det inte lever ett idealliv. Den egentliga verkligheten, där döden hela tiden är närvarande, förträngs däremot helt.”


Familjen Fischer.

Här talar Alan om ”den egentliga verkligheten”, vad det innebär exakt är jag osäker på men jag tror ändå att jag vet vad han pratar om. Det är en verklighet, precis som serien ofta skildrar, som är lite pinsam och något man helst inte pratar om men som väldigt många känner igen sig i. Ofta används rent övernaturliga inslag för att förstärka verkligheten: i varje avsnitt förekommer minst en gång där en levande möter, och kanske till och med pratar med, en död människa. Se där, en pinsam verklighet som väldigt få skulle prata om.

Kanske känns karaktärerna i Six Feet Under så verkliga för att de som alla andra människor så uppenbart visar upp sina fel och brister mitt framför ögonen på oss hur pinsamma och jobbiga de än må vara? Man ser att de sviker sina närmaste gång på gång, men man förlåter dem för att man älskar dem så mycket och man vet att de, innerst inne, bara vill väl. Dom gör om samma misstag gång på gång; de lär sig aldrig, de säger en sak men menar en annan och de dras till människor som de vet inte är bra för dem.

Visst målar Six Feet Under upp en familjs vardag på ett allt jämnt mörkt och djupt tragiskt sätt; ibland verkar det inte finnas några ljuspunkter eller tecken på en bättre framtid för dem. Men samtidigt skildras karaktärerna med en sådan värme och empati att man inte kan låta bli att känna en sorts närhet och medkänsla med dem. En sådan närhet och medkänsla som man skulle känna om det vore grannfamiljen och deras tragiska livsöde.


Victoria Bergsman. Hjälte.

På The Concretes hemsida kan man nu titta på videon till deras nya singel "Chosen One". Videon är jävligt twee på något sånt där gulligt, poppigt sätt. Låten är också en väldigt poppig sak med fina gitarrer som för tankarna till Primal Screams "Gentle Tuesday".
http://www.theconcretes.com/ Klicka sen på "Downloads".

Ny musik 20060219.

Gentle Touch - Smedby [ladda hem mp3]
En vacker, fluffig 80-talsinspirerad synthpopslåt. Jag vet att det är typ inflation med sådana band just nu men det här en sån bra låt att ingen borde missa den.


Andreas Matsson - You're never lonely when the band plays [ladda hem mp3]
Jag var aldrig någon riktig Popsicle-skalle även fast jag tyckte att de hade sin stunder. Men Andreas första singel från hans kommande platta på Hybris är mycket fin.


Jens Lekman - Jag tyckte hon sa lönnlöv [ladda hem mp3]
Jens har tydligen en paus nu men jag hittade den här svenska versionen av Maple Leaves som i engelsk version i min bok är en av de allra popsinglar som någonsin släppts i Sverige.

Tough Alliance hemsida blir bara roligare och roligare: http://www.thetoughalliance.com/

Dagens låt: Elbow - Powder Blue