Electronic - Getting away with it

Dagens låt: Electronic - Getting Away With It

Ipod

Sitter och fyller min julklapps-ipod med musik nu. Spännande. Det kommer bli som ingen annans. Eftersom ingen fått för sig att fylla den med så bra musik som jag gör nu. Imorgon börjar B-kursen i Litteraturvetenskap med genusinriktning och skapande svenska. Det ska nog bli trevligt ska ni se. Kul att få träffa alla i klassen igen.

Här är min senaste recension av The Legends

Det ska bli mer av den varan i år har jag ju bestämt. Ni får klaga på mig hur mycket ni vill om det inte blir någon påtaglig bättring. Jag lovar. Jag ska skämmas om så icke är fallet att en markant uppryckning har skett jämfört med 2005.

Dagens låt: Differnet - Searching for Mr. Right

Abstrakt

Du gav mig allt. Du gav mig allt en dag när jag stod där ensam för många, många år sedan. Du lyfte upp mig och tog mig iväg på ett äventyr som jag inte glömt och aldrig kommer att glömma. Genom tomma eftermiddagar, spännande kvällar och dimmiga nätter följde du med mig. Varje steg jag tog. Du lämnade mig aldrig, vilken väg jag än tog så följde du efter mig. Du muterade dig för mina behov, du såg alltid till att vara mig till lags. Du gav aldrig löften du inte kunde hålla. När det var kallt och trångt så fyllde du hela min kropp med värme och en åtminstone tillfällig känsla av att allt var okej och att det skulle ordna sig. Du räddade mig när allt såg ut att ha gått lite för långt. Min kärlek för dig avtog aldrig i och med att tiden gick; den växte sig bara starkare och starkare och blev bara viktigare och viktigare.

Du var där när en julafton helt brakade ihop, du var där när någon svek, du var där när tillvaron inte alls såg hoppfull ut, du var där när jag kände mig som mest genomskinlig, du var där när jag skrattade helt hysteriskt på en fest hos någon någonstans, du var där när jag flyttade runt mig själv, du var där alla dom där nätterna när jag inte kunde sova, du var där när jag var i någons varma famn, du var där när jag inte orkade fundera längre och dom gångerna jag funderade alldeles för mycket. Du var stjärnan på min himmel och du gjorde dagen lite bättre. Du gjorde förloraren till en tillfällig vinnare (åtminstone för honom själv i hans egen lilla värld). Du gjorde allting lite mer verkligt samtidigt som du gjorde allting lite mer drömskt. Du gjorde så att allting blev lite mer värt att minnas; någonting att hålla sig fast vid.

Men du lurade mig också. Du fick mig att tro att allt var bra men när jag kom på dig var allt försent. Du fick mig att låta bli att ta i tu med verkligheten och istället leva drömmandes i en bubbla. Du fick mig att tänka på saker som var ouppnåliga, som var en drömvärld som jag aldrig skulle komma till. Saker som bara skulle göra mig besviken och inte alls var som den vardag som jag kände den. Jag ville hela tiden få tillträde i den och jag ville alltid sjunga med i dess lovsång. Men jag insåg att den aldrig var för mig. Det var för dom andra, dom där oidentifierbara människorna. Dom där som jag skulle skaka hand med men aldrig förstå. Du hängde med dom hela tiden och jag kände det där äckliga utanförskapet. Du lät mig aldrig komma in helt till fullo. Du lät mig bara lukta på den röda rosen och sen ryckte du den ur sin rot, slängde den på marken och trampade sönder den framför mina ögon.

Jag hatade dig för vem du var och för vad du representerade. Du var glättighet, du var vind för våg och visade mig aldrig något allvar och inget djup. Du gav mig aldrig några svar och det kanske var fel av mig att kräva några. Du fyllde mig med så mycket känslor och förhoppningar men när det kom till kritan så hade du inget att säga, inget att svara på alla de vackra bilder du hade planterat i mitt huvud. Då var du plötsligt luft; helt meningslös. Så abstrakt; det fanns inget kvar att hålla fast vid. Plötsligt var jag ensam, plötsligt var du inte längre med mig något mer. Allt det vi hade delat med varandra förlorade betydelse. Jag grät men du förblev alldeles tyst och likgiltig inför allt. Och jag hatade dig för det precis lika mycket som jag strax innan hade älskat dig.

The Clientele - We Could Walk Together

En rytmens kollaps. Ett gränslöst tomrum.

"Att uppfatta och omfattas av ett avgränsat "nu" är så påfrestande att man brister, går sönder inombords, faller i bitar som aldrig mer kan fogas ihop på samma sätt som "nyss". Man hamnar mellan två hjärtslag, mellan två andetag, utan minne av det förra och utan föreställning om det nästa. En rytmens kollaps. Ett gränslöst tomrum. Hjärtats rytm slår vakt om tomheten, den tomhet som är minnen av löften och löften om kommande minnen, en underbar tomhet i vårt innersta, en tomhet som bara dårar försöker att fylla, dårar och riktigt onda."
- Klas Östergren

En gång för länge, länge sedan var jag gitarrist i ett riktigt rockband:




















Vi var som de flesta rockband. Dryga, självdestruktiva, störiga, stöddiga, macho och alldeles, alldeles underbara. Sällan var vi nyktra då vi genomförde ett uppträdande. Gladast var nog vi, inte publiken.

Den här bilden på oss gillar jag för att vi ser att ha kul åt att Göran måttar hur lång snopp han har:














Dagens låt: Bob Dylan - I Threw It All Away

Imorgon sänder Canal+ första avsnittet av femte och sista säsongen med Six Feet Under. Jag är sjukt pepp. Men inser att jag inte kommer kunna följa hela sista säsongen eftersom jag inte har Canal+ nere i Stockholm. Istället får jag hålla tillgodo med att se säsong 4, som jag till största del redan sett, som börjas sändas på SVT den 29 januari. SVT kommer kommer TROLIGEN (?) sända säsong 5 i höst 2006.


Och på tal om "världens bästa dramaserie" så hade DN en småtevlig intervju med Rodrigo Garcia som regisserat flera av dom absolut bästa avsnitten av Six Feet Under i dagens tidning.


"The Knife will return with a new album "Silent Shout" in March 2006. The first single, also called "Silent Shout" will be out digitally January 16th. A 12" with nice remixes will be released by the end of the month."
En radioedit av nya singeln "Silent Shout" finns att ladda hem under länken nedanför. Det låter minst sagt suggestivt och monotont; lite åt trance hållet också faktiskt. I like it.
The Knife Silent Shout

Man kan inte hävda annat än att Hybris är ett mycket trevligt litet svenskt indiebolag. Förutom underbara El Perro Del Mar, nördiga Montt Mardié och blipp-bloppande TIAC finns nu också nysignade The Kid och Kalle J. The Kid verkar ha vuxit ur sin "Jesus & Mary Chain med synthar"-kostym (haha Albin!) och drar, föga originellt men mycket lyckat, mer åt Joy Division-hållet nu. Kalle J är, för mig, tidigare okänd men verkar också ganska lovande. Hybris är så solidariska att dom lagt ut en varsin mp3:a från båda de nysignade artisterna på sin hemsida. Varsågod:


The Kid Kit Club Hotel


Kalle J Vart stack du?

När vi ändå är inne på trevliga små svenska indiebolag så är ju Friendly Noise dubbeltaktuella med samlingsalbumet "Are You Scared To Get Happy?" som jag ser framemot mycket innehållande bland annat låtar från The Radio Dept, Action Biker, Erik De Vahl samt Differnet som bidrar med en cover på Embassys "It Never Entered My Mind". Dessutom ger Friendly Noise i samma veva ut Most Valuabe Players debutalbum "You In Honey". Båda skivorna ska släppas vid månadsskiftet Januari/Februari. På Most Valuable Players hemsida kan man ladda hem ett smakprov från nya skivan i form av låten "Stockholm Doesn't Belong To Me". En mycket mysig låt:


Most Valuable Players Stockholm Doesn't Belong To Me

Eftersom jag upptar min tid med att uppdatera min blogg så är det väl ganska underförstått att mitt hemtentaskrivande inte går som det borde. Ja, det går ganska segt även fast jag tycker det är otroligt intressant hur radikalt litteraturen förändrades under 1700-talet då man gick från det pragmatiska och mimetiska till det expressiva och romantiska författandet. Det hela förklaras bäst i att jag har dålig disciplin på mig själv. Men det borde ordna sig tillslut även fast arbetet för tillfället går i snigelfart.

"Förhållandet mellan liv och dikt är i vissa fall oupplösligt, det ena förutsätter det andra på ett sätt som gör dem fullständigt omöjliga för en utomstående att hålla isär, liksom ibland också för den som själv för pennan. Litteraturen erbjuder tröst och kompensation, är de ofärdigas disciplin, förlorarnas konst. Man flyr en så kallad verklighet för att upprätta en annan, som i sin tur kan göra den förra mer påtaglig, liksom omvänt. Allt liv blir, för övrigt, till slut dikt."
- Klas Östergren

Absolut det galnaste nyåret jag haft, speciellt eftefesten ute i Stenslund. Bilderna jag tog ger dock inte en riktigt rättvis bild av kvällen. Alla sjuka saker som hände hann jag inte riktigt med att fånga. Kanske lika bra det.



Nu ska jag nog gå i ide.
Dagens låt: Håkan Hellström - Går Vidare