Kristin Lundell ser inte skogen för alla träd.

Med jämna mellanrum ger Merriweather Post Pavilion en stark känsla av att Animal Collective nog skulle kunna göra en riktigt lysande popskiva om de bara kunde lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting

Min följdfråga på detta ofattbara konstaterande från Svenska Dagbladets musikrecensent Kristin Lundell i sin recension av Animal Collectives mästerliga nya album Merriweather Post Pavilion måste bli; hur skulle det låta om Animal Collective skulle "lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting"? Antagligen skulle en stor del av det som gör Baltimore-kollektivet så unikt skulle försvinna och kvar skulle vara en helt avpersonifierad version av den trånga mall som Kristin menar är "en riktigt lysnade popskiva".

För om inte Merriweather Post Pavilion kan få vara en riktigt lysande popskiva på grund av AC:s speciella förhållningssätt till musik så har jag tappat tron på popmusik. En popmusik som vill skapa egna regler, som vill överraska. En popmusik som tillåter sig klippa isär delar av Frankie Knuckles och The Beach Boys kasta upp dom i luften för att se dom blandas och falla ner i en ny och spännande verklighet.

Men sånt får kanske inte plats i Lundells färdiga och oföränderliga bild av vad popmusik är, borde och får vara. Själv är jag överlycklig av att ännu en gång överraskas av Animal Collective - som jag i ärlighetens namn trodde hade tappat sina spelkulor efter den lilla besvikelsen med förra albumet Strawberry Jam - och hur de för varje nytt album vill utforska nya områden för vad en popgrupp kan göra. Som John Bush skriver på All Music Guide:

"Animal Collective LPs are dizzying affairs (even to fans), jumping from song to song and mood to mood with barely a look backward at what preceded it."

Animal Collecive är ett av 2000-talets bästa band och Merriweather Post Pavilion är redan ett av 2009 års bästa album.